torsdag, juli 02, 2015

Några ord om Zara Larsson-gate

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon jättekoll på Zara Larsson. Det som satte henne på min karta var när hon la upp en bild där hon hade dragit en kondom över sin fot och ben för att nedmontera killars argument om att inte använda kondom för att de är för välutrustade. Touché. Det mycket fyndiga tilltaget blev en världsviral som uppmärksammades över hela världen. Och hyllades. Och hatades.

Den senaste veckan har Zara Larsson kört in som en skenande truck i mitt medvetande tack vare en medianärvaro av guds nåde. Jag behöver väl knappast förklara vad det handlar om men upptakten består i korta drag av att Zara Larsson av DN blev uppmärksammad på att av samtliga akter på Bråvalla var hon, med marginal, den allra mest spelade på Spotify. En ganska så tydlig värdemätare. Konstigt nog hade hennes närvaro på festivalen fått väldigt klen uppmärksamhet och i princip noll marknadsföring. Dessutom hade hennes spelning blivit placerad på en klassisk grisatid mitt på dagen. Sammantaget gjorde detta henne besviken och hon ifrågasatte hur det kom sig. Ifrågasatte Bråvallas genustänk. Eller rättare sagt frågade om de överhuvudtaget har något sådant. Inte. Så. Jävla. Konstigt. Kan man tycka.

Plötsligt blev hon talk of the town och någon douchebagig nolla till programledare kommenterar henne med att i direktsändning uppmana till att lavettera upp henne och Günther (av alla) avfärdar hennes "gnäll" på sin facebooksida som en fjortis som inte kommer med hits utan bara en massa tjafs. Sistnämnda inlägg kommer alltså från en 47-årig snuskgubbe som byggt hela sin legacy på en lösmustasch och skämtsam tysk porrfilmsestetik. En riktig hitmaskin som mig veterligen en enda gång (2004) lyckades få sverige att fnissa på sig till sin bubbelgumdancelåt Dingelidongsongen eller vad fan den nu hette. Thats it.

Jag vill inte vara för hård mot vare sig mot programledaren eller Günther för jag tror faktiskt inte att deras intentioner var att skada henne på riktigt. De blev bara så himla provocerade av att en 17-årig tjej hade mage att ta sig ton. För det gillas inte. Sånt måste kväsas till varje pris. Det bara är så och sitter som biologi i ryggmärgen på gubbmaffian. Det som värre är att blaskor som Aftonbladet väljer att ta ett facebookinlägg från en person med aborterad artistkarriär och blåser upp det som en riksfejd. Fy fan jag ryser när jag tänker hur kylig cynism det är och jag kan bara hoppas att hon som signerade artikeln skrev den under tvång. Även Expressen drar sitt strå till stacken genom att göra en osnygg hårdvinkling av DN:s ursprungsartikel där de adderat de klassiska kryddorna för att piska upp stämningen.

Men det som hände sedan är faktisk riktigt svårt att förstå. En hatvåg briserar. Bokstavligt talat. Och den slår mot Zara Larsson med full kraft. Vi snackar inte om raljant kritik och tanklöst syrliga kommentarer. Inte heller om dåliga och tourettesartade försök till någon slags cynisk humor (som jag själv är smärtsamt medveten om att jag har gjort mig skyldig till flera gånger). Nä, nu är det handskarna av. Vi snackar avskalat hat där killar/män i alla åldrar bokstavligen önskar att hon ska misshandlas, våldtas och dödas för att hon är en sådan käftig jävla feministhora. Spannet är enormt. Det är groteskt att se hur naturligt killar i sjuårsålderns vidriga kommentarer existerar i fullständig symbios med mäns (som är lätt tio år äldre än mig själv) diton. Det är fullskaligt. Gränslöst obehagligt och så jävla inte OK. Rätt framför ögonen lyser den där oformliga massan av "män i grupp" klarare än polstjärnan och det lär knappast gå att avfärda den där omtvistade etiketten som nåt jävla feministsnack någonsin igen.

I princip de enda som kommer till Zara Larssons undsättning är kvinnor som sätter ner foten under initiativet #backazara. Det är fanimej förbluffande att se hur lågrepresenterat mitt eget kön är i den tråden. Det är alltså i ett sådant klimat jag ska se mina tre döttrar växa upp. Fy fan.

Jag ska tillägga att jag tycker Zara Larsson verkar vara sjukt kool. Hon är smart, vass, resonerande och vältalig. Hon är en tänkande människa, vilket är bra mycket mer än man kan säga om hennes belackare som plaskar runt i den grunda änden av genpoolen . Hon har ett budskap och tar för sig och är en miljoner gånger bättre förebild för mina döttrar än alla idioter som uttalar sig nedlåtande om henne. På alla sätt. Gör din grej Zara. Håll aldrig käft.

Jag vet att många (även personer jag känner väl) kommer snacka skit och tycka att jag är en pk-idiot och brorduktigtyp i och med det här inlägget. Det är lugnt. Det bjuder jag på. Skiten flyter oftast upp och jag ska inte glömma.

Som en liten bonus vill jag även passa på att bjuda på en riktig Nostradamus-spaning från 2008, signerad ingen mindre än mig själv, där jag pratade om hur jantetuktade medelsvenssons satt och började hata Zara Larsson (då endast 10 år gammal) när Mellbystrand fyllde 100 år. Nästan kusligt.

tisdag, juni 30, 2015

Falkenberg kokar!

Hej Bloggen!

Det var längesedan nu. Jag har märkt att ju längre det går mellan posterna desto svårare får jag att ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Trots att det händer kul grejer. Men nu gör jag det i alla fall.

En sak jag nyligen la märke till var att det plötsligt hettade till i kommentarsfältet på ett inlägg jag skrev i mars. Ett inlägg som avhandlade den stora mosbluffen i Falkenberg.

Staden har ju som bekant gjort sig mest känd för sitt extremt ovärdiga underhållningsformat. Revyer. En sinnessjuk kulturyttring som jag ber till gud kommer att gå under i takt med generationen före mig viker hädan. Det finns alltså hopp i mig.

På en stadig andraplats kommer en, vad jag misstänker, lika självutnämnd som oförtjänt tronplats på den svenska potatismoskartan. Själv var jag efter att ha sett Farväl Falkenberg att självmordsstatistiken var deras nummer två USP men tydligen är mosfrågan en större angelägenhet ändå. Det har snackats om den unika Falkenbergssmaken på moset och ditten och datten. En bluff jag råkade syna brutalt när jag besökte stan i ett annat och högst spa-relaterat ärende tidigare i år (mars). På deras beryktade "Torggrillen", som ska vara något av stadens maktfaktor i snabbmatssammanhang och en institution i folkmun, möttes jag inte bara av en usel och häpnadsväckande kundfientlig service från helvetet utan fick mig även det äckligaste bamba-moset min gom någonsin har förtärt till livs. Eftersom jag inte är den som är den beskrev jag hela skeendet och svaret lät inte vänta på sig. Fler än jag verkade ha tröttnat på att mötas av falsk marknadsföring i mossammanhang och ivriga röster höjdes där moderna straffmetoder som strigling efterlystes. Men som alla nyheter av riksintresse så svalnade skandalvärdet efter en tid och inlägget vaggades in i en naturlig glömska. Och det hade väl varit gott så. Om det inte vore för att ryktet spred sig i den lilla kommunen och resulterade i vad som snart skulle komma att utvecklades till en hetsig mosfejd med två tydliga läger.

Det ena lägret tog ställning för min åsikt och berättade att en av goa och glada mostanterna från förr har öppnat egen låda tillsammans med en yngre förmåga och nu huserar i den lite mindre centralt belägna "Nya Stationsgrillen" (hur nu en gammal tågcentral kan ligga placerad ocentralt). Därav den sviktande kvalitén på den gamla klassiska Torggrillen. Jag fick även medhåll i mina misstankar om att den lilla satkärringen försökt gå pulvervägen till framgång. En lika framgångssäker väg som över ett burmesiskt minfält.

Men motparten skulle inte låta sig köras över riktigt så lätt. Jävlar i min låda vad arga de var. En av dem avfärdade mig med en smärre fnysning och sa att jag inte vet vad jag snackar om. En annan som utgav sig för att vara Torggrillens tronarvinge hävdade "det berömda moset" fortfarande är kvar på Torggrillen och kunde med säkerhet försäkra detta eftersom det var personen i frågas moder som gör moset och har gjort så i 25 år. Bam! Där fick jag så att jag teg. Rätt skillat ändå att lyckas få riktig potatis att smaka pulver men det kanske blir så när man lagat miljontals kilon mos. Mos hit och mos dit liksom.

Hur som helst så stannade inte konflikten med ett par enkla meningsutbyten. Nej, det hela skulle snabbt utveckla sig till en smutsig förtalskampanj med antaganden och påståenden som skulle rasa i över en vecka och där de glada tanterna på Nya Stationsgrillen till slut kände sig manade att träda fram för att kyla ner de minst sagt heta känslorna.

Och vad vill jag ha sagt med detta? Ja, inte fan vet jag. Men en sak är säker. Falkenberg kokar och det är en stad där man fanimej inte tar lättvindigt på det här med potatismos.

fredag, juni 12, 2015

Innovations-OCD

Jag jobbar på ett företag som ägs och sitter tillsammans med en massa andra företag i en så kallad innovationskoncern. Fräscht. Vi är så jävla innovativa här att vissa fundamentalt inlärda saker utmanas å det grövsta. Till exempel är alla dörrhantag till våra entrédörrar numera larmade och plomberade med en liten grön plastbricka. Använder man handtaget bryts plomberingen, larmet går och företaget debiteras 3600kr. Smart. Och väldigt pavlovskt.

Istället för att som alla människor som har växt upp med en dörr i sin närhet intuitivt använder handtaget för att öppna den är det nu tänkt att vi ska använda en dörröppnare (knapp) som sitter i anslutning till dörrarna, vänta tre sekunder, och sedan stiga ut. Det här ställer till det för mig. Hittills har jag lyckats undvika att bryta en plombering även om jag varit brinnande nära ungefär varenda jävla gång jag ska gå ut från kontoret. Vid det här laget är jag ganska ruttad och kan köpa ganska mycket idioti. Men det sjuka är att den här larmgrejen har gjort att jag börjat känna ett obehag inför att greppa ett handtag överallt i det normala samhället. Som hemma. Jag kom på mig själv i morse med att hejda mig innan jag tryckte ner handtaget när jag skulle släppa ut Ryssland. Samma sak på gymmet. Och när jag var på Godis City för att hämta ut ett par för små chinos. Jag hamnar i ett parallellt universa som odlat upp sticklingar till ett fullskaligt tvångssyndrom. Jag slits mellan impulsen att följa min intuition och den att döda den i sin linda. Det är fan ett helt rubbat system. Jag har börjat få ångest av att se ett dörrhandtag och har väldigt ofrivilligt börjat få samma förnimmelse, som av tanken att greppa ett elstängsel, när min hand närmar sig ett dörrhandtag. Hade det varit i USA hade jag kunnat dra nytta av det hela genom att åberopa psykisk misshandel, stämma företaget på några feta miljoner dollar och checka ut. Men nu kanske KBT är min enda chans att återfå hoppet om ett drägligt liv.

Jävla jävla-jävla!!

tisdag, maj 19, 2015

Busmejlaren Kaj är tillbaka!

Jag vet inte hur många som minns Kajkillen som härjade runt och busmejlade intet ont anande annonsörer på Blocket under en ganska kort men intensiv period under 2011-2012?

Well, ryktet säger att han är i farten igen. I alla fall på prov.

Ni hittar honom på www.busmejl.se

Busmejl: En studie i obehag

torsdag, april 30, 2015

Ett investeringsmisstag Ken Fisher bör undvika 2015

Den här killen har följt mig ett tag nu. Framgångsfejset Ken Fisher. Dels har jag blivit kontaktad via ett fysiskt brev i brevlådan och nu senast har han börjat poppa upp när jag är inne på Youtube. Han jobbar med kapitalförvaltning och investeringsrådgivning och brinner för att hjälpa människor att bli rika. Typiskt go kille. Lite för mycket analsexaura för min smak kanske men hey, alla är vi olika.


Det är bara en grej som oroar mig. Kens målgrupp är människor som har mer än 3 miljoner att investera. Hur jag hamnat på radarn är inte så konstigt. Antar att han måste ha nosat upp (det finns system för allt) att jag valde att köpa hus på Hisingen för mindre än en tredjedel av priset för ett liknande hus i till exempel Långedrag, och därför har några mille som ligger och dräller i väntan på ett gyllene investeringstillfälle. Smart Kenneth!

Däremot undrar jag om hans erbjudande verkligen gör sig allra bäst överst i relaterade-klipp-kolumnen på youtube. Det är ju trots allt en ganska så boxad målgrupp han har och även om det inte drabbar någon fattig så är det på något sätt ändå lite ostigt att utge sig för att vara ett ekonomiskt snille och varna människor för investeringsmisstag när det mest uppenbara investeringsmisstaget (utöver valet av frisör) är den egna marknadsföringsstrategin. Det kan inte vara jättesvårt för Ken Fisher att nå sin målgrupp och på ett personligt sätt etablera en relation med dem. Gissar på att det skulle ta honom max en förmiddag att till exempel ringa upp dem och ta snacket direkt. Så mitt investeringstips till Kenneth Lawrence Fisher är att spara pengarna han bränner på att annonsera brett på tuben och köpa sig en ny slips.

Men men. Nu är helgen i alla fall räddad. Ska ladda ner min guide omgående och sedan tuta hela vägen till banken.

fredag, april 24, 2015

Heja Svensk Fastighetsförmedling!

Äntligen! Ett företag som sätter ner foten. Mmm. Det får räcka nu. Hur länge har inte kampen mot barncancer förts nu egentligen? Va? Så jävla deppigt. Vem orkar med så mycket depp egentligen? Man vill ju ha lite kul också i dessa mörka tider. Dessutom finns det väl viktigare grejer att lägga pengarna på. Särskilt nu när vi står på gränsen till nya tuffa amorteringskrav och sådana sjukt jobbiga grejer som också drabbar många oskyldiga. Hur fan ska man ha råd egentligen?

Nä, så jävla fräscht initiativ från Svensk Fastighetsförmedling att våga gå emot strömmen. Ta spjärn och med fast hand besluta sig att göra sin grej.

Tyvärr tror jag att många missar budskapet och läser fel. Tror att det är det gamla vanliga köret. Inte konstigt. Det är lätt bli blasé efter alla kampanjer där olika kapitalkraftiga företag kräver en motprestation från sina kunder för att skänka pengar till välgörande ändamål. Det är det som är så jävla härligt med mäcklarna på Svensk Fastighetsförmedling. De tänker nytt.


Brrrr...

Så sitt inte där och vänta som en passiv gris. Ring det glada gänget på bild och boka en tid för värdering så att ni också kan vara med och aktivt bekämpa kampen mot barncancer.

torsdag, april 09, 2015

Superfresh Facebook-annonsering

Det är en sak som har börjat störa mig något så in i helvete på sista tiden. Varje dag har det börjat dyka upp ett väldigt märkligt urval av riktad reklam på min facebook-vägg. Jag pratar inte om de sidor jag har lajkat, inte heller sånt som mina facebook-vänner har tummat, utan så kallade föreslagna inlägg där facebook på eget bevåg postar reklam i min feed – troligen baserat på någon lame ass-algoritm som fritt tolkar mitt online-beteende och sedan kommer med de mest bisarra förslagen. Jag minns inte allt vad det har varit på sistone men ett inlägg som jag blivit föreslagen minst tjugo gånger på sistone är styleshop.se och deras JÄVLA mjukisbyxor.


Jag vet inte vad ont jag har gjort för att tvingas bevittna det ni ser ovan. Min spontana tanke var att facebook måste ha loggat att jag befunnit mig i och i närheten av Halmstad en hel del den senaste tiden och därför drar slutsatsen att jag är hyperintresserad av douche-kläder. Men jag vet inte. Det låter lite väl långt fångat ändå. Samtidigt, det kan ju inte bara vara slumpen heller.

Gissa om det sticker i ögonen på mig när mina näthinnor krockar med allt det fruktansvärda. Både texten och bilden ger mig en klump i halsen och en känsla av modstulenhet. "Vårens snyggaste mjukisbyxor? :) ", "Se hela vårt utbud av mjukis här", "Superfresh Jogging!". De små korta koncisa copyraderna är så fyllda till bredden av mänsklighetens ibland så tydligt intellektuella åderlåtning.  Jag menar. Vårens snyggaste mjukisbyxor ställt som en fråga med en avslutande smiley. Är det någon sorts sjukt försök till ironi? Eller vill de verkligen höra mitt svar? Det hela förvirrar ytterligare med de tillhörande bilderna på solsprayade fitnesspojkar i mysbyxor prydda med Storbritanniens Union Jack och den klassiskt tillhörande texten "Norway", på ena låret. Fint ändå, att hela den samlade begåvningsreserven verkar ha fått jobb på en så superfresh designavdelning. Men vem köper något sådant? Det är ju bara för dumt. Eller?

Sedan gör jag något jag troligen kommer att få ångra så länge jag har facebook. Jag klickar på annonsen. Mitt inre mörker pushar mig att leva farligt och se vart hän den leder – även om jag under den nanoseknund det tar för mitt finger att landa på skärmen för längesedan hunnit dra upp ett konspiratoriskt scenario – där jag är utsatt för en komplott och strax kommer att få möta helvetets alla eldar. Men det visar sig vara mycket värre än så. När sidan har laddat klart har jag abrupt ryckts ur min trygga lilla komfortzon och befinner mig plötsligt i vad som kanske bäst kan beskrivas som ett fittduscharnas Shangri-La. En plats som endast kan uppstå som resultat av ett oskyddat samlag mellan Trollhättan och Borås. Japp! En webbutik med taglinen: "Latest fashion and trends", som stoltserar med sitt fräscha modesortiment från Italien, Spanien och Frankrike. Jo jag tackar ja.

Jag letar mig skamset fram längs huvudmenyn, hoovrar lätt över kategorin Jeans och finner spännande underkategorier som "Jeans med hängslen" och "Jeans med mycket detaljer". *Gulp* Jag sväljer hårt, släpper det sista lilla motståndet på min mentala handbroms och gräver våghalsigt vidare djupare. Ja, jag vet att jag ofta överdriver och raljerar men det här! Det som möter mina ögon är något vi inte har täckning för i det svenska ordförrådet. Jag har verkligen aldrig sett något liknande. Det känns som att det borde finnas ett stort allmänintresse i att sätta en skillad FBI-profiler på att utreda vilken typ av personlighet som inte drabbas av allvarliga konvulsioner vid blotta tanken på att tvingas bära ett par sådana offentligt.

Jeans med mycket detaljer.

Själva beskriver de brallorna så här: "Snygga och välarbetade jeans med mycket detaljer … Alla jeansmodeller från japrag kommer i en limited utgåva, vilket innebär att det endast finns ett fåtal av varje modell."

Fel, fel, fel. Det är ju för i helvete ett sinnessjukt styckmord till jeansplagg och mycket detaljer räcker inte ens en tiondel till att beskriva ett så vulgärt textilmissfoster. Det snällaste och mest samlade sättet jag kan beskriva vansinnet på är ett lapptäcke av denim som jag inte ens önskar min värsta fiende. Den enda goda nyheten återfinns i det avslutande stycket. Tack gode gud för att det endast finns ett fåtal av varje modell. Det är illa nog.

Men nästa kategori är än mer förbryllande. Jeans med hängslen. But why?


Jeans (?) med hängslen.

Återigen tar vi en titt på hur de själva väljer att beskriva sina produkter:

  • Fräscha jeans från det franska varumärket Sixth June. 
  • Helt unika jeans i sitt slag, med flera trendiga detaljer. 
  • Byxorna gjorda helt i svart PU skinn med ormstruktur.
  • Snyggt kontrasttyg på framsidan som ger en snygg kontrast mot det svarta materialet.
Det är ett mysterium för mig hur de av alla ord vi har att välja mellan resonerat för att slutligen landa i "fräscha". Sedan kan jag bara hålla med om att det är något helt unikt de säljer. Men inte på det bra sättet. Ordet jeans blir också ett ganska kraftigt superlativ eftersom det (som sista punkten deklarerar) inte är jeans utan en ormmönstrad galonbralla. Något som i sin tur ytterligare bevisar det orimliga i ordvalet "fräscha". Vad beträffar trendiga detaljer så antar jag att de syftar på haremsproportionerna i skrevområdet som rimligtvis gör dem ganska bekväma att skita på sig i. Möjligen är även dubbelgylf trendigt i Frankrike. Vad vet jag.

Även denna gång lyckas de knyta ihop säcken i sista punkten. Snyggt kontrasttyg som ger en snygg kontrast. Mycket tydligare än så kan man kanske inte beskriva ett snyggt kontrasttyg? 

fredag, mars 27, 2015

Lite svammel om gubbkroppar och tallriksmodeller

Jaha. Så har jag börjat träna igen. Efter att kroppen har fått ligga i lång träda ställde jag mig på vågen en kväll och drabbades av en chock. Igen. Personrekord. Igen. Åt det dåliga hållet. Igen.

Ställde mig naken framför spegeln och tittade på vad medelåldern i kombination med min lättja har ställt till med den här gången. Kurvig som en Zornkvinna. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Den frågan behövde inga svar. Naturens lag är jävligt tröttsam. Visst går den att trotsa den stigande ekvatorn i midjeområdet, men det är bra mycket svårare (och tråkigare) än att bara flyta med och leva life så att säga. Så jag bestämde mig. Igen. Skaffade gymkort. Igen. Började om. Igen.

Jag köpte kort på Nordic Wellness Exclusive. Det är ett rätt dyrt gym nere vid operan, men jag gillar att jag inte behöver ha med svettiga träningskläder och blöta handdukar i väskan. Skor och underkläder är allt jag behöver. Bara det gör det bra mycket lättare att komma iväg.

Under arbetsveckornas lunchtid råder ett förhållandevis ganska stort bestånd av lite äldre direktörsgubbar i lokalen, vilket i teorin borde vara en feature som platsar bäst på minuslistan. Men det var nu i veckan som det plötsligt gick upp för mig vad som verkligen motiverar mig. När jag hade tränat klart och satt i omklädningsrummet och pustade ut, var jag mer eller mindre omringad av nakna gubbar med stela leder och otymplig representationskropp och det är ingen munter syn vill jag lova. Men oj så sporrande. Att jag inte har fattat det tidigare. Jag ska inte fokusera på vad jag skulle vilja uppnå utan tvärtom, det jag verkligen INTE vill uppnå. Rippade människor med fantasikropp bidrar inte ett skit till att jag vill komma i form. Det gör däremot det massiva synintrycket av hyperkombon stor buk/visset arsle. lite som en variant av "motivation by fear".  

Jag vill att det ska hålla den här gången, så någon diet blir det inte fråga om. Vis av erfarenhet vet jag att mitt psyke inte har en chans när ostbågssuget tränger sig på som ett Jehovas vittne. Då blir det bara ännu ett nederlag och det är jag i ärlighetens namn inte rustad för i nuläget. Däremot kan jag äta mindre och så får det bli. Tallriksmodellen får bli min modell. Då finns det bara en regel och det är att inte äta som om varje måltid är min sista. Det ska jag väl för fan kunna klara.

Så nu kör jag så det ryker. Igen.

Trevlig helg.

 

Narkotikajeans

Lämnade in bilen på Mekonomen nere vid frihamnen tidigt imorse. När jag sedan promenerade mot bussen hem såg jag plötsligt en bister snubbe i stor skinnjacka och adidasbrallor stå och fibbla med sin mobil under en av broarna. Jag försökte att inte möta hans blick. Han såg nämligen inte ut som en person man vill möta blicken på. Men jag kunde bara inte hålla tillbaka det dumma flin som mot min vilja bredde ut sig över mitt ansikte medan jag passerade. Sånt kan vara nog så farligt på Hisingen. Jag tänkte på ett blogginlägg av Ulf Lundell som jag läste i veckan där han kallade precis sådana där träningsoverallbyxor för narkotikajeans. Så jävla träffsäkert.

Killen tittade upp från sin mobil och spände blicken i mig. Undrade nog vad som var så jävla roligt under en bro vid Backaplan klockan 07.30 på morgonen. Narkotikajeans. Ja, jag säger då det.



måndag, mars 16, 2015

Hög tid att individualisera föräldraförsäkringen

Nu blir det lite allvar. Det ska handla om den svenska föräldraförsäkringen och varför det är orimligt att hålla på att dalta med öronmärkta pappamånader hit och dit.

Den svenska föräldraförsäkringen är ett grymt flexibelt system som är hårt förankrad i lagen, vilket innefattar alla arbetsgivare. Man har som nybliven förälder helt enkelt en enorm frihet att förvalta sina dagar precis som man vill för att pussla ihop sin tillvaro och kunna ta hand om sitt barn. Ner på halvtimmesnivå har jag för mig. Ändå tar pappor, fortfarande 2015, bara ut 24 procent av den totala föräldraledigheten. Det är verkligen märkligt tycker jag. Eller kanske ändå inte egentligen. Det är svårt att bryta gamla vanor. Idag är det inte många som förespråkar barnaga i Sverige. Ändå har det visat sig att en lagändring var tvungen att ske för att ändra folks uppfattning i frågan.

Statistiken har visserligen förbättrats något sedan man införde 60 öronmärkta dagar var per förälder. Eller två pliktmånader. Beroende på hur man ser det. Men helt ärligt, vad är det för trams egentligen? Själv är jag av åsikten att en helt individualiserad föräldraförsäkring är det mest rättvisa för alla inblandade och att det borde införas omgående. Det skulle egentligen bara innebära att man som par delar lika på dagarna och att ensamstående får alla dagar. Resten skulle fungera precis som idag. Att föräldradagarna kan plockas ut precis hur man vill och så som det passar familjen. En självklarhet kan jag tycka, men det här med jämställd föräldraförsäkring är en extremt känslig fråga för många. Det blev jag varse, inte minst häromdagen, när jag via facebook följde en diskussion i ämnet. Mycket energi lades på att försvara sitt eget val och sin egen helt unika situation som gjorde det omöjligt för pappan att vara hemma halva tiden. Vissa tycker inte att andelen uttagna föräldradagar har med jämställdhet att göra och några säger sig inte tro att föräldraledighet har någon som helst betydelse för relationen med sina barn (vilket jag tycker är snudd på efterblivet) och rättfärdigar det med att man kompenserar på andra sätt, vilket är lite lustigt för det finns inte särskilt många andra sätt att tillbringa tid med sina barn än att faktiskt tillbringa tid med sina barn. Ganska många beskriver också hur pappan inte hade velat något hellre än att vara hemma sin del men hur det var stört omöjligt att få ihop det ekonomiskt. I slutändan handlar nämligen argumentationen nästan bara om ekonomi och karriär, ganska lite om vad som egentligen är bäst för samhället och i slutändan barnen som ska växa upp i det. En argumentation som helt motbevisas av flera oberoende undersökningar där resultatet tydligt visar att kön är mer avgörande än ekonomi när det kommer till uppdelningen av föräldradagar.

Om ordet jämställdhet yppas höjs tonläget avsevärt. Plötsligt blir det radikal "feministpropaganda" trots att det i grund och botten bara handlar om ren och skär rättvisa. Det börjar hagla av hypotetiska lösningar på diverse systemfel, antaganden och en massa passivt aggressivt prat om tvång och statligt överförmynderi. Att ens ur ett helikopterperspektiv och med statistiska siffror som grund, ifrågasätta svenska familjers kompetens att gemensamt besluta hur denna ärligt talat ganska fantastiska inkomstförsäkring ska delas upp på ett jämlikt sätt, är som att rulla sig naken i honung och träna wrestling i en biodling. Trots att siffrorna tydligt visar att utvecklingen går sjukt trögt och kanske inte hade gått alls om farbror staten inte hade gått in och sparkat lite röv. Det blir hätsk stämning. Som alltid när något eller någon utmanar människors privatekonomi. Folk känner sig utpekade och även förvånansvärt många som säger sig tro på idén om ett jämställt samhälle skruvar på sig. Inte ska väl staten bestämma över hur familjer delar upp sin föräldraledighet... Eller?

Jo, varför inte? Det finns ju knappast någon annan inkomstförsäkring som inte är individuell och man hör sällan någon knorra om motkrav när det handlar om tex a-kassa. Att fortfarande 2015 förespråka total frihet på familjenivå i hur man tar ut en totalpott dagar är bara naivt om man på riktigt tycker att samhället skulle gynnas av att vara mer jämställt. Argument som att det är bättre att hitta andra sätt att motivera fäder att vilja vara med sina barn under de första åren är ju direkt löjligt. Hur skulle en sådan kampanj se ut? Det har ju uppenbarligen funkat sådär hittills.

Jag är inte för en individualisering av föräldraförsäkringen för att slå mig för bröstet som någon störig bror-duktig-typ. Det är heller ingen feministisk eller ens blockpolitisk fråga som jag ser det. Det är bara sunt förnuft.

Om föräldrar kategoriskt skulle få halva tiden var så är det ju heller inget "tvång" inblandat. Ingen kommer tvinga någon förälder att vara hemma halva tiden. Det är bara dålig retorik. Snarare blir det ju supervalfritt. Om man som förälder bedömer att det är bättre för barnet att avstå från sina dagar, jobba på istället och lösa barnomsorgen på annat sätt, är det ju helt upp till familjen. Även om det vore synd när Sverige nu har en så unikt bra föräldraföräkring. Nu gissar jag vilt här, men jag tror att det skulle ge jämställdheten en rätt bra skjuts framåt.

Argument som att många mammor vill vara hemma längre etc faller också platt. Det är givetvis upp till var och en hur länge de vill stanna hemma, men vill man vara hemma längre än sina föräldradagar räcker till får man helt enkelt hitta en annan ekonomisk lösning än att ta den andra förälderns dagar. Varför ska resten av samhället sponsra det? Det finns massor av saker jag vill men som helt enkelt inte är rimliga att andra skattebetalare ska behöva stå för.

Givetvis finns det fall som skulle bli svinsvåra att lösa. Det går såklart alltid att hitta fall där det skulle bli jättekrångligt och upplevas ofördelaktigt med en individualiserad föräldraförsäkring. Någon kommer alltid att komma i kläm, det är oundvikligt, så är det nu med. Men egentligen skulle det bara vara som trixigast i en övergångsperiod och för de som redan väntar barn när individualiseringen genomförs och som inte kan påverka spelreglerna innan de valde att skaffa barn. De som skaffar barn när individualiseringen redan är genomförd kommer att ha ett väldigt tydligt val och ha möjlighet att planera för hur de ska lösa barnomsorgen under barnets första år. Om den ena föräldern inte kan tänka sig att ta ut sina dagar. Kanske låter det lite väl hårddraget. Men återigen – det är väl ändå det mest rättvisa. Det kan man väl ändå fastslå? Det är ingen rättighet att skaffa barn. Ett föräldraskap kommer med stort ansvar. Sverige har ju dessutom en uttalad strävan efter jämställdhet och då borde väl också samtliga bidragsformer utformas därefter. En individualiserad föräldraförsäkring hade varit ett jättekliv i rätt riktning. Och då pratar vi ändå bara om de ekonomiska aspekterna.

Själv har jag tre barn och har tagit ut ledighet på olika sätt beroende på hur familjens situation sett ut just då. Man kan lägga upp det på en miljon olika sätt och det visar på hur sjukt flexibel vår föräldraförsäkringen är. När jag fick min äldsta dotter  hade jag eget företag där vi var två personer med olika kompetens. Det skulle ha skadat företaget ganska mycket om jag gick hem ett halvår på heltid så det fick bli ett pusslande och trixande med deltid på olika sätt. I slutändan var jag hemma en något mindre del. Med andra dottern var J hemma de första 8 månaderna och jag 7,5. Nu är jag hemma den första delen helt och sedan på halvtid fram till sommaren. I slutändan kommer jag kanske ha tagit ut 70-75% den här gången. Så med facit i hand hade det krånglat till det lite, särsklit nu med yngsta dottern, om vi hade fått exakt lika många dagar punkt slut. Men jag framhärdar ändå i att det hade varit det mest rättvisa. Vi hade fått lösa det på ett annat sätt.


torsdag, mars 12, 2015

Den stora mosbluffen

Jag kom på att jag glömde berätta om något av det jävligaste jag har varit med om.

När vi låg och småsnackade på vårt rum efter vår spa-behandling och väntade på middagen som vi hade bokat vid 18-snåret, frågade jag Josefine vad Falekn berg egentligen är kända för – bortsett från tveksamma kulturformer. Moset, svarade hon utan att tveka. Jag flabbade. Hon är så rolig ibland. En stad vars största fördel är gott mos. Så jävla deppigt. Varför är isåfall Lindome Sveriges fulknarkmetropol, skojade jag. Men hon tittade på mig med orubbligt allvar i blicken, tog upp telefonen och googlade fram den här videon. Och jag tittade girigt.


Det kanske låter knäppt och jag skyller på en blandning av brutalhunger och att jag kanske blivit lite mentalt skör av allt bastande, men när jag hade sett klart filmen var jag helt såld och kände en närmast grotesk mos-craving. Det verkade ju råda en slags demografisk masspsykos kring den lilla Torggrillens hemlagade potatismos. Hade vi inte druckit cava hade vi troligen satt oss i bilen och bränt in till centrum för att förskansa oss en sådan där legendarisk mosbricka kvickt som fan. Istället bestämde vi oss för att skjuta på det hela till morgondagen och helt sonika äta en stadig moslunch innan vår hemfärd.

Sagt och gjort. Dagen efter checkade vi ut och begav oss in mot centrum. Josefine bestämde med sin mamma, som hade varit barnvakt åt Tintin och Sammie, att hon skulle möta upp utanför Torggrillen för att sköta återlämnandet av barn samt inta gemensam förplägnad på ovan nämnda grill. Jag såg extra mycket fram emot det hela. Inte bara för att jag strax skulle få äta "mosarnas mos" och återfå barnen, utan även för att Josefine avslöjade att hennes moder i sin ungdom varit en stor mosentusiast, som fått avsmak för det och inte kunnat se potatismos på många år utan att kväljas. Detta efter att hon (enligt egen utsago) sett en moshandlare i Laholmstrakten falla ner och dö i sitt eget mos. På riktigt. Men nu skulle hon få sig en mosbricka hon sent skulle glömma.

Gôtt mos. Not.

När vi kom fram till ingången var det kö ut på trottoaren. Josefine och hennes mor var beredda att genast upplösa vår plan och äta någon annanstans, men jag fick höja tonläget och säga till på skarpen. Det fanns inga alternativ. Vi hade kommit för moset. Jag vägrade lämna Falkenberg utan en stadig mosmättma. Jag nästan skrek.

Jag såg genast att det inte var samma härliga kvinnor med fräcka 90-talsfrissor och glatt humör i filmen som stod bakom disken. Det var en jättekort ganska pragmatisk kvinna, på gränsen till stram, med vitt hår och viss rondör.  Hon fick mig att tänka på hur Karlsson på takets mamma skulle ha sett ut. Hon snäste och domderade med ett giftigt smil. Skitsamma. Jag var inte där för servicen. Plötsligt var min tur att beställa. Jag hade stått djupt försjunken i min egen villrådighet och skannat menyn så jag hade missat att den lilla grillkiosk-führern hade tilltalat mig. Jag hajade till och tog mig samman.

"..."
"Ja, jag skulle vilja ha en Halv special med..."
"Hade du fått hjälp eller inte??"
"Eh, näe"
"Nä ok, för du sa ja när jag frågade om du hade fått hjälp"
"Aha, förlåt jag tyckte du frågade om jag ville ha hjälp"
"Nä, jag frågade om du hade FÅTT hjälp!"
"Ehhh, nä... det har jag inte"
"Vad får det lov att vara?"
"En Halv special med gurkmajonäs tack."

Hon meckade till en papptallrik med korv och började skopa upp moset. Jag befann mig i chock. Jag hade blivit helt tagen på sängen. I mos-filmen rådde ju en så go och gla stämning och vanligtvis brukar människor i snabbmatssvängen vara ganska så genomtrevliga så jag var helt enkelt inte beredd på att bli så fullkomligt verballavetterad av den lilla otrevliga kärringjäveln. Jag vred på huvudet och tittade på min svärmor som nickade bekräftande. Jag hade blivit så jävla ägd. Avsnoppad. Tillplattad. Pissad på. Och mitt brott? Att jag råkat drömma mig bort i hennes grillmeny och därför missat att stå i givakt när jag väl fått audiens.

Jag kände att jag nästan började darra av vrede. Om man får välja sina falling downs hade den här situationen varit fullt rimlig. Jag skulle greppa papptallriken, med ett urvrål som väckte hela Falkenberg, och sedan basebollkasta den med mossidan framåt rakt i hennes lilla tykna Humle och Dumle-ansikte. Sedan skulle jag hoppa över disken Clark Olofsson style och trycka in en näve korvbröd så långt i flabben på henne att hon garanterat skulle hålla käft medan jag höll ett psykotiskt brandtal om vikten av trevligt kundbemötande och god service. Fan, jag får nästan gåshud när jag tänker på det. Harmonin det hade skänkt mig. Det hade troligen knäckt varenda spa-paket i världen flera gånger om. Men eftersom jag är en normalfungerande människa som tyvärr kan kontrollera mina känslor så föll jag inte ner den här gången heller. Jag hatade henne intensivt i det tysta istället. Det fick räcka så.

Jag tog min halv special och satt mig ner vid bordet. Dags för nästa bajsmacka. Jag förde förväntansfullt en gaffel med det omtalade moset till min mun och kände direkt att något var fel. Sådan mos blir inte hyllat. Det smakade som vilket grisamos som helst. På riktigt. Jag frågade Josefine om vi verkligen hade gått till rätt grill. Det hade vi. Jag började återigen skanna menyn för att se om det fanns fler än en mosvariant. Icke. Nu var jag både lurad och förnedrad. Frågan är om det ens var tillverkat av riktig potatis för jag tycker verkligen att det smakade som halvskabbigt pulvermos snarare än ett mos att dö för. Men vad vet jag, det kanske är processat pulvermos som är den så omvittnade Falkenbergssmaken?

Annars har jag blivit offer för århundradets mosbluff.