onsdag, augusti 27, 2014

Fyrtiotusen miljarder kronor!

Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.

Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.

Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.

Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.

Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.

Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):



Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.

Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.

Lyft blicken nu för fan!!

måndag, augusti 25, 2014

Don't kill the designer, but give hen a good spanking

Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen? 
   


Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.  

Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!  

Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.

torsdag, augusti 21, 2014

Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.

onsdag, augusti 20, 2014

Bajshumor

Låg nivå, check. Infantilt, check. Äckligt, check. Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.

fredag, augusti 15, 2014

Fitness-Freddy och italienska tortyrmadrasser

Så åkte vi till Sicilien och tog in på ett hotell i bergen, högt över havet och med episk utsikt. Det var toppen på alla sätt, utom två, egentligen.

För det första. Maffiakänslan var till min besvikelse snudd på frånvarande. Jag menar vi var ju ändå på Sicilien. Endast ETT större sällskap kvalade in som potentiellt fula fiskar och inte ens de bredde ut sig som jag kanske hade hoppats. Det var dels männens småfarliga aura, hårda handslag och falska skratt som gjorde att de kvalade in. Men mest var det deras fruar, före detta belladonnor, som efter decennier av barnafödande och ekonomiångestbefriad tillvaro med dagliga salongsfyllor, självsäkert gled runt i sina höga klackar, prål och extravaganta designerbikinis och såg ut att äga. Det är något visst med maffiafruar. Om de nu var det. Annars borde de banne mig vara det. Resten av hotellgästerna bestod till 95% av italienska svennefamiljer, några lågmälda ryssar, ett par kolesterol-britter, en dansk, två norska och en svensk familj. Och så vi då.

Inte för att jag hade förväntat mig att verklighetens Corleones och annan högadlig maffia kanske skulle nöja sig med att trängas med en pöbel som vid fasta klockslag varje dag ockuperade poolområdets alla fria ytor för att delta i zumba, minigolf och andra sociala aktiviteter. De skulle givitevis kräva mer ståndsmässiga förhållanden. De skulle troligen heller inte digga nämnvärt, att se sina fruar bli uppkåtade av Fitness-Freddy, en glad man med lite väl tilltagen rondör för att vara hälsochef, under det dagliga vattengympapasset. De hade dragit ut hans stomatolleende, gadd för gadd, med en hovtång. Minst. Det var fan helt sanslöst. Kåtheten låg som ett fuktigt gasmoln över hotellet när Freddy körde sin grej. Aldrig tidigare har jag sett en man få en grupp människor att skrattade släppa all sin värdighet och göra så dumma grejer. Till och med männen var kåta på Fitness-Freddy. Tror jag det. Han måste ha världens softaste liv. Tänk att glida runt i badtofflor och en åtsittande t-shirt med fånigt tryck och le upp folk i brygga 365 dagar om året.

Av alla sevärdheter på Sicilien borde Fitness-Freddy rankas som hetast skulle jag säga. Jag förväntar mig att han petar ner vulkanen Etna från tronen i nästa upplaga av Lonely Planet.

Den andra saken som inte var så toppen var sängarna. Jag skojar inte när jag säger att det var omänskligt dålig komfort. Ja, jag har en tendens att överdriva men fråga Josefine säger jag bara. Hon lär hålla med. Jag vet inte hur jag med mitt begränsade ordförråd ska kunne ge en tillräckligt målande bild av misären vi upplevde under de två första nätterna (innan vi kom på den briljanta lösningen att byta till oss barnens extrasängar) men så mycket kan jag säga, att FN:s råd för mänskliga rättigheter knappast hade sett med blida ögon på om det kom fram att personalen på Guantánamobasen hade använt sådana sängar till sina förhörsmetoder. Skendränkning shmendränkning. Efter bara en natt farade jag för att min psykiska hälsa skulle lida men en lång tid framöver. Om italiensk sängstandard bara skulle vara avlägsen släkting till våra hotellsängar skulle det vara en mer än tillräcklig förklaring till det omtalade italienska temperamentet. Dessutom skulle jag seriöst börja omvärdera om indrivning och beskyddarverksamhet verkligen var så mycket att diskutera eftersom den enda rimliga förklaringen till en sådan djävulsk okomfort skulle vara någon att någon ultraond naprapatkartell utövat påtryckningar på landets madrasstillverkare. Till och med fascisterna i Salo skulle tycka att sådana grader av sadism var osmakligt som fjäderkonstruktionen i våran dubbelsäng. Fy fan säger jag. De ökända tältsängarna på Östra Sjukhusets BB ter sig som en enda lång ergonomiorgasm i jämförelse. Ja ni fattar.

Men i övrigt var allt bra. Bortsett från ett litet missöde på stranden.


onsdag, augusti 13, 2014

Le Fralle est mort. Vive le Fralle!

Så har ännu en sommar passerat och lämnat bakom sig den tomhet man känner varje år. Vi var ju inte färdiga med varandra än. Sommaren hann ju knappt börja. Så är den slut med besked vad det verkar.

När jag frågar kollegor och vänner om deras sommar så har det varit den bästa sommaren. I agree to disagree. Den här sommaren var absolut inte den sämsta men bäst var den absolut inte. Dels drog renoveringen ut på tiden och la sig som ett tunt lager damm över de två första veckorna. Sedan fortsatte vi att renovera i egen regi vilket var trevligare men absolut inte vilsamt i lerugnen till hus (tegelfasad!) vi bor i.

Frallan, R.I.P.

Lagom till vi skulle resa till Sicilien dog dessutom Frallan lika hastigt som olustigt. Pang bom utan förklaring fick han en propp (sa djurläkarvetenskapen) vilket förlamade honom och bara en timme senare på Blå Stjärnan fick vi låta honom passera till katthimlen som jag hoppas är en jävla bra himmel. För det är han väl värd. Chockartat och sorgligt värre. Vi lipade i flera dagar. Han har varit Rysslands trogna kumpan och vapendragare i fyra år. Den lille vite som tappert ställt upp på Stellas och Tintins alla påhitt och varit "deras" katt från dag ett. Frallan är och kommer länge vara saknad.

Uno Kronkvist, R.I.P.

Och på det nya arbetsårets tre första arbetsdagar har media hunnit rapportera om att två framstående människor som gått den slutliga tystnaden till mötes. Dels Robin Williams, vilket är tråkigt och ledsamt på alla sätt och vis. Men också Hans V Engström aka Rederiet-Uno, vilket känns extra sorgligt med tanke på att mitt senaste projekt går ut på att ta mig igenom samtliga 318 episoder av den Dahlénanda som under många år präglade svensk tv. Jag har hittills avverkat avsnitt 136 och Uno är i toppform. Jävla piss vad tråkigt att han tvingades vika hädan redan.

Dödens sommar är sannerligen en värdelös start på hösten.

onsdag, juli 23, 2014

Sommarlimbo

Av alla sätt att döda en blogg...

Det var längesedan nu. Jag har varit borta. Eller jag har varit här. Men borta. 2014 kommer gå till historien som året då jag lärde mig vad verklig trötthet är. Visst har jag varit trött innan. Fysiskt trött. Mentalt trött. Var för sig. Aldrig tidigare (vad jag just nu kan minnas) har de olika sorters tröttmorna smält samman som i år och bildat en så mäktig modertröttma. Det här med husköp, renovering och all den ångest det innebär. Vissa är nog skapta att rusta sig för det och till och med gilla det. Jag hatar det och vill bara bli klar.

Nu är större delen av huset renoverat och det har fan inte varit en lustfylld resa. Vi har gjort en hel del själva. Men den största delen har vi haft hantverkare till. Jag vet att jag gör många besvikna men jag har inte råkat ut för så mycket av den klassiska hantverkarpinan. De har haft egen nyckel och vi har levt i en märklig symbios under våren och sommaren. Men trots att de varit behagliga att ha här och trots att de hela tiden varit sjukt noggranna och lösningsorienterade utan att i slutändan skinna oss så har jag haft en konstant tryck över axlarna. Den har varit förlamande och jag har inte orkat tänka på något annat än att det ska bli klart. Fy fan. Den har tagit orden ifrån mig.

Varje sommar brukar det spritta i mig och jag brukar njuta av att kunna skriva precis vad som helst. Men inte i år. Jag minns inte ens när jag hade lust att skriva senast. Egentligen vill jag inget hellre, men det är som att den förlamande tröttheten gör att jag inte duger till annat än att måla en vägg, spackla ett hörn, luta ett golv osv. För jag gör grejer hela tiden. Varje dag fram till igår har varit ett gatlopp av praktiska sysslor som måste hinna utföras innan vårt nya lilla barn kommer i slutet av september. Det sätter en diffus men orubblig deadline och jag vet att folkt tänker haha, idioten tror att han ska få vila när barnet kommer, och det vet jag att jag inte kommer få men jag vet vad jag talar om när jag säger att jag är bättre rustad för den trötthet och de utmaningar en ny familjemedlem för med sig än ett ständigt pågående byggprojekt där man aldrig ser horisonten förrän det plötsligt är klart.

Det hände oss förra veckan. Det blev klart. Typ. Alltså det finns mer att göra men nu är hantverkarna klara och den där asjobbiga känslan när man inte känner sig fri i sitt eget hem har börjat fejda ut rätt skönt. Vi har fått tillbaka vårt liv och vi har så sakteliga börjat bada, grilla och semestersaker. Men tröttheten ligger kvar som en tung industrifilt och har förpassat mig in i en slags märklig sommarlimbo där jag redan tidigt på dagen börjar längta till kvällen och den gudomligt dekadenta nedvarvningen som jag har uppfunnit. Ett par avsnitt av rederiet (tack snälla för öppet arkiv) med whiskey och chips i sängen, ackompanjerat av en hårt arbetande gammal bordsfläkt av gjutjärn, som gör sitt bästa för att förvandla pizzaugnsvärmen som vandrar in genom vår tegelfasad till ett någotsånär uthärdligt klimat. Ett enkelt recept som har fått upp mig till ytan igen och som bevisligen fungerar rätt bra för nu börjar jag känna lust att kommunicera igen.

Vad jag försöker säga är att jag hoppas att några av alla läsare har hängt trots att bloggen varit en enda lång nedåtgående spiral under lång tid och nu på sistone kulminerat i total tystnad. Det skulle vara ett tråkigt slut på Bloggfrossa. Så får det inte gå till...

Appropå det här med att känna sig instängd eller inte fri i sitt eget hem så kom jag på en tragikomisk (med betoning på tragi) historia från min barndom som jag måste ta och plita ner.

tisdag, juni 24, 2014

Inget för de sköra

Häromdagen, när skulle jag läsa Tekla Tiger och JAG-boken för Tintin så kände jag hur det liksom klumpade sig i halsen när Tekla Tiger blev konfronterad för att hon inte var lik sina föräldrar. De andra barnen på dagis (ena riktiga svin) började nagelfara hennes JAG-bok och ifrågasatte om det verkligen var hennes riktiga föräldrar på bilderna. Tekla Tiger blev såklart ledsen och när hennes föräldrar kom för att hämta blev de mötta av en storm frågor. Helvete vad obehagligt alltså. Jag fick ta paus flera gånger för att inte börja hulka. Till slut nystades i alla fall dramat upp. Det visade sig att Tekla Tiger var adopterad och att hennes föräldrar var hur toppen som helst. De gjorde alla vanliga föräldragrejer liksom och då blev barnen nöjda. Jag kände mig skör och försökte prata med Tintin om bokens tematik. Att vara annorlunda. Tintin tyckte den var "rätt bra" men visade inget tecken på att den skulle ha berört henne på något djupare plan.

Två dagar senare skulle jag läsa Johanna Thydells Det är en gris på dagis för Tintin. Stella var också med och lyssnade. Boken beskrivs som en humoristisk, poetisk och lagom verklighetstrogen berättelse med knorr, vilket jag tyckte kändes bra som motvikt den föregående boken. Men det dröjde inte många rader innan jag satt där och återigen försökte hålla klumpen i halsen från att eskalera. Boken handlar om en gris som känner sig ensam och kastar längtansfulla blickar mot ett dagis där en massa barn stojar och lever jävel. Han gräver sig ut och drar dit. Barnen fattar galoppen och klär ut honom så att han kan smälta in bättre bland barnen. De lattjar och gör dagisgrejer och grisen har den bästa dagen ever. Ända till den sura dagisfröken sätter P för det roliga och resolut motar ut grisen. Satan vad ledsen den såg ut när den linkade iväg mot sin tråk-stia. Grisen. Vaffan var problemet. Det var ju bara en nice gris. Kunde den inte bara få vara med? Jag sneglade på Tintin och Stella som båda såg helt neutrala ut. Tinting tycktye det verkade kul att ha en gris på dagis men tog inte notis om det otroliga traumat. Själv kände jag hur min röst började skära sig och jag fick avbryta för att dricka vatten och andas ut så att jag inte skulle bryta ihop och lipa loss fullständigt. Mina ögon var alldeles blanka.

Som tur var tog boken en bra vändning. Precis när historien höll på att kulminera i ett skälvande sammanbrott där grisen stod vänd med ryggen mot dagiset för att den inte längre stod ut med att påminnas om hur vidrig ensamheten var så visade det sig att barnens fröken hade tagit sig samman och insett att hon hade betett sig som ett riktigt rövhål mot den snälla lilla grisen. Hon hade samlat ihop alla barnen barnen och bestämt sig för att hälsa på och göra bot och bättring. Plötsligt var den lilla grisen glad igen. Tintin tyckte det var en bra bok och hon tyckte att grisen var tokig när den hade kläder på sig. Stella var nog inte jätteimponerad. Och ingen av dem hade tyckt att den var särskilt sorglig. Jag vetefan vad jag ska säga. Jag tyckte det var en fullkomligt upprivande historia. Jag tror att jag är inne i en mycket känslig fas helt enkelt.

torsdag, juni 19, 2014

Varning för Picky Living

När det blev dags för oss att bygga om vårt kök så letade vi länge och väl efter en leverantör som kunde leverera det vi ville ha. Vi fastnade för Picky Living som har specialiserat sig på att leverera exklusiva luckor till Ikea-stommar. De verkade flexibla och proffsiga och efter mycket velande valde vi dem framför en massa andra leverantörer. Jag kontaktade dem, skickade upp ritningar och fick hjälp via telefon att sätta ihop en beställning som innefattade sex stycken måttbeställda luckor. Jag ringde flera gånger för att försäkra mig om att de hade räknat rätt eftersom jag hade svårt att värdera det utifrån en lista. Allt var fridens och bemötandet var toppen. Jag kände mig nöjd med mitt val.

Efter dryga sju veckor kom köksluckorna som vi hade beställt från Picky Living. Köksrenoveringen var i full gång så luckorna blev liggande ett par veckor tills nu i måndags när snickarna packade upp luckorna och det visade sig att tre av de måttbeställda luckorna hade fel hålbild. Någonstans i tillverkningen hade man missat åt vilket håll utfallet skulle vara och därför gick det inte att montera upp luckorna. Efter att ha betalat en ganska bra slant för en produkt från ett företag som marknadsför sig som ett exklusivt alternativ kändes det trist och irriterande. Särskilt när leveranstiden är 7 veckor. Visst. Det kan alltid uppstå fel men det är ändå inget man förväntas ha med i beräkningen. I synnerhet inte när man varit supernoggrann.


 Så jag hörde av mig till Picky Living och förklarade problematiken och passade även på att förklara att vi fått nog av att vänta på luckor och att det därför kändes som en extremt oattraktiv lösning. Jag bifogade ett foto som styrkte min beskrivning och fick ett ganska omgående svar att det uppenbarligen uppstått ett missförstånd mellan mina snickare och de som tillverkar luckorna och att jag skulle få avdrag på min order motsvarande de defekta luckornas kostnad om mina snickare kunde fixa fyra nya hål. Det lät som en fullt acceptabel lösning även om det inte stämde att det uppstått ett missförstånd mellan snickarna och tillverkarna. Det vara bara Picky Living och tillverkarna som var inblandade i beställningen och ritningen var det inget fel på. Jag kunde välja helt nya luckor men då få vänta på dem (oklart hur länge). Eller lösa pucken själv och få pengarna tillbaka för de aktuella luckorna. Jag valde det sistnämnda och kände mig helt nöjd. Tills jag upptäckte att summan som förts över inte överensstämde med det jag enligt kvittot hade betalat.

Jag hörde snabbt av mig och frågade varför jag bara fått en dryg tredjedel av pengarna tillbaka och fick snabbt svaret att det hade skett ett missförstånd och att personen i fråga inte hade sett att det rörde sig om specialmått på luckorna och att jag snarast skulle få ytterligare 318 kr. Jag blev inte klok på svaret eftersom det fortfarande skulle fattas 900 kr från den summa jag hade betalt för luckorna. Så jag mailade igen och frågade hur det kom sig. Till svar fick jag att jag hade fått betalt för vad en motsvarande lucka utan grepp kostar. Att jag hade valt ett speciellt grepp med en infällning i mässing var inget de kunde ta hänsyn till eller ersätta. Jag fick förklaringen att skadans kompensation ska vara lika oavsett vilket handtag eller grepp man valt och att de felaktigt borrade hålen inte ser värre ut bara för att jag har valt ett dyrare grepp. Här någonstans svartnade det för mig.

Jag kände hur adrenalinet började pumpas runt inom mig. Personen menade mer eller mindre att jag fick skylla mig själv som valt ett dyrare grepp till mina luckor. Att det inte var greppen det var fel på utan själva luckan och att kompensationen ska vara lika oavsett vad man gjort för tillval. Det kan vara den märkligaste förklaring jag någonsin har hört från ett företag. Jag försökte förklara att jag hade svårt att se luckorna som en massa lösa delar utan att varje lucka, inklusive tillval, var en helhet som hade kostat mig en exakt summa och att när jag hade blivit lovad att få den summan avdragen så förväntade jag mig att det skulle vara samma belopp som det jag faktiskt hade betalat. Om de inte kunde lösa det ville jag hellre ha nya luckor – med förbehållet att jag då ville bli prioriterad och få luckorna omgående.

Svaret blev att det snabbaste de kunde leverera en lucka på var två till tre veckor, men att tillverkningen skulle ha semesterstängt om två veckor. Det var alltså oklart hur länge jag skulle behöva vänta. Dessutom hade vi ju kommit överens om en ekonomisk kompensation som jag hade varit 100% nöjd med, men som sedan visade sig diffa på cirka en tusing och inte till min favör.

Jag påpekade att jag höll på att gå från en kund som hade kunnat vara en god ambassadör och rekommendera dem till att bli en kund som inte blivit fullt kompenserad för ett tillverkningsfel. Det fick mig att ifrågasätta hur Picky Living värderar kundnöjdhet och ser på sina kunder. Det är ju toppen när allt fungerar och känns bra genom hela besluts och köpprocessen, men lika viktigt för den totala kundupplevelsen är bemötandet och servicegraden när något blir fel. I det här fallet så anser jag att man borde få en rimlig chans att tänka över ifall man verkligen ska beställa luckor från Picky Living. Det framgår ju inte med direkt tydlighet att man måste ha med i beräkningen att man vid en eventuell kompensationssituation får betalt enligt en tariff som baseras på en standard 1A-lucka utan tillval oavsett vad man beställt.

Det är enligt min mening läge att höja ett varningens finger när ett företag, som omsätter många miljoner varje år på att kopiera Ikeas hålbilder och säger sig vara ett exklusivt alternativ, verkligen tycker att det är värt att jiddra med en kund om 900 kr, när kunden fått luckor som blivit fel i tillverkningen. Att jag blir erbjuden nya luckor med oklar leveranstid efter att jag redan har väntat i nästan två månader känns då som en klen kompensation.

Värst är kundföraktet som lyser igenom i svaren. Egentligen kan jag se ett stort humorvärde i att skicka iväg ett två A4 sidor långt argumenterande mail och få ett ”Då säger vi så. Trevlig Midsommar!” i retur. Jag inser också att de där 900 kronorna är en sketen struntsumma i sammanhanget och knappast värda mödan för någon av parterna. Såvida tillverkningsfel inte är en mördande post vid resultaträkningen för Picky Living. Så kan det ju vara med tanke på hur ogärna de vill vara tillmötesgående, trots att det är de som levererat en defekt produkt. Det säger ju ett och annat om ett företag. Inte minst i tider när sociala medier generellt spelar en allt större roll i valet av leverantörer.

Vi har helt enkelt hamnat i ett principläge där de 900 kronorna fått ett extremt högt symbolvärde, där jag tolkar full kompensation som den summa jag de facto betalat, Medan Picky Living tycker att full kompensation är en mycket lägre summa, framräknad enligt en luddig marknadssocialistisk modell.

Så kontentan är att jag helt tappat förtroendet för Picky Living och inte skulle kunna rekommendera någon att handla av dem. Luckorna är jättefina och det känns att de håller en hög kvalité. Men det hjälper inte när det uppstår ett fel och ovilligheten att lösa situationen på ett sätt så att kunden blir nöjd är så graverande. Jag vill helt enkelt varna för och avråda alla från att göra affärer med dem.


Det var nog alles.

fredag, juni 13, 2014

En bricklunch-serenad

Det har inte blivit dags för lite Hisingshistorier igen tror jag. Jag har ju sedan ett halvår gått in i Hisingslivet till 100%. Först jobb. Sedan bostad. Och nu lite reflektion.

Jag har börjat gilla Hisingen. Inte allt med Hisingen (herregud) men något har hänt med inställningen i stort. Kanske har det med mognad att göra, eller kanske blir det bara så när man väljer att lämna sin innerstadsbubbla och tvingas ställas öga mot öga med sina fördomars allra heligaste graal.

Nej, jag ska absolut inte lovsjunga Hisingen, som om jag hade fått Gradvallskt bra betalt. Vi har inte lärt känna varandra så bra ännu och befinner oss bara i en trevande början till något som på sikt skulle kunna bli en fin vänskap. Vi har lång väg att gå helt enkelt. Men jag kan säga så mycket som så att, precis som Elisabet Höglund har ändrat uppfattning om det här med bloggande, så har jag ändrat uppfattning om Hisingen. I stort. Jag har börjat utforska ön lite bit för bit och det är lite som att upptäcka en förlorad stad som har lunkat på och levt sitt liv i ett paralellt universum. Men ändå inte. Hisingen är annorlunda. Det ska man inte sticka under stol med. Verkligen inte alltid på det bra sättet, men förvånansvärt ofta. Till skillnad från stadens supergentrifierade områden är Hisingen till stor del både yvigare och mer oborstat. Det bra trängs med det dåliga och skapar en spännande dynamik om jag ska uttrycka mig pragmatiskt. Jag har upplevt spännande möten som jag märker att jag drar mig lite för att berätta om just för att det blir lite för öppet mål. En kille som handlar ett sexpack folköl, ett fyrpack redbull och ett knippe morötter klockan 8.05 på morgonen kan bli en kul betraktelse i ett hipstertätt Majorna, men en cynisk skildring av tragik i Brunnsbo. Men jag ska inte tänka så. Jag ska måla med den breda penseln oavsett riktning, precis som jag alltid gör. Ingen särbehandling.


Lindholmen, skört byggt av glas, betong och oändliga brickluncher.

Med det sagt så vill jag passa på att beklaga mig över Lindholmens fruktansvärda lunchkultur. Jag har stått i konstant chock över bristen på värdiga lunchalternativ ända sedan jag började jobba här ute på ön. Lunchalternativ finns det många. Det är de värdiga som lyser i neon med sin frånvaro. Det är så himla konstigt. Jag menar, det är ju ett område som under arbetsdagarna inhyser mängder av löneslavar. Det jobbar bokstavligen horder med civilingenjörer och andra slipstyper i området. Folk som helt uppenbart har ett jobb och har för vana att äta lunch utanför kontoret. Varje dag. Det märks inte minst under lunchtimmans första skälvande halva, när trängseln här är värre än på en dansk grisfarm, oavsett vilket ställe man besöker. Att öppna en lunchrestaurang på lindholmen bara måste vara den affärsidé som är förenad med absolut lägst risk sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Allt funkar här. Tro mig jag vet vad jag talar om. Det finns till exempel en thaihåla mitt inne i det beryktade ungkarlshotellet runt hörnet och den är fullsatt varje dag. Alltså vi snackar om ett ställe som inte ens har en egen ingång utan delar entrédörr med stans utan konkurrens mest degenererade korridorboende. Fullt. Jag kan inte ens fantisera ihop hur man skulle gå tillväga för att lyckas förlora lunchgäster på Lindholmen. Jag tror på riktigt att en minskning av matgästbeståndet knappt skulle bli märkbar, ens om kockarna helt öppet började tillaga maten med sina könsorgan. Kort sagt: På Hisingens Lindholmen finns nyckeln till framgång för den som har psyket och inte är rädd för att behöva kavla upp ärmarna lite. Glöm trötta börstips och handel med fastigheter. Det är ju ändå bara för dem som redan har en svullen plånka. För den som börjar från noll men orkar fräsa upp lite krubb är miljonerna långt mycket närmare och snabbare här än via knark och dåligheter.

Det konstiga är att ingen som helst utveckling eller ens en tillstymmelse till förbättring sker. Jag vet inte hur många ställen det finns där man ställer sig i en slags bambakö, plockar åt sig en bricka, får sin mat, äter och sedan får ta sin lilla bricka till ett litet undanskymt utrymme och kratsa ner matrester i en säck, lägga besticken i en korg, glaset i ett ställ och tallriken i en hög, samtidigt som någon tjomme oblygt står och sköljer av tidigare gästers disk med en högtrycksstråle så att man går därifrån fullkomligt nedsprutad med dna-rester från en smärre avsmakningsmeny över hela övre halvan av kroppen (CSI-personernas analysinstrument skulle troligen explodera av ren överbelastning). Hela upplevelsen till samma pris som en premiumlunch innanför vallgraven. Det är kanske där skon klämmer. Även på de ställen där man som matgäst BARA får ansvara för att ställa sin disk på en särskild vagn så är det något som skaver. Det handlar absolut inte om snobberi från min sida. Det handlar bara om en total aversion jag känner mot så uppenbar ambitionsmässig öken, oavsett bransch, och att jag helt ärligt tycker att det är helt kass att behöva bända upp närmare hunkan för en i bästa fall habil lunch, och då ÄNDÅ tvingas uppleva grundskolans väloljade men själlösa utfodringsmaskineri. Varje gång.

Som passivt aggressiv hatare av konceptet matlåda blir man som strandad på Lindholmen så klart extra utsatt eftersom man plötsligt befinner sig i ett gastronomiskt ingenmansland där konsumentmakt verkar vara ett lika frånvarande begrepp som Sydsudansk rättssäkerhet. Ingenstans är man så garanterad en dålig lunchupplevelse som på Lindholmen. Jag föredrar till och med en tripp till satans bakgård och buffélunchernas epicentrum (Backaplan) med alla dess identitetskrisande lunchutbud (obs: eget inlägg) före chalmeristmeckas bricklunchinferno. Av två onda ting liksom. Det är endast av rent logistiska skäl jag inte beträder central mark oftare och när jag väl gör det har jag märkt att jag känner mig lite... bortkommen. Lite som en papperslös flykting som drömmer som att beviljas lunchasyl och kanske kanske på sikt ett permanent uppehållstillstånd i en totalt bricklunchbefriad säkerhetszon. Det är inte värdigt att slösa bort pengar på helt atmosfärfria luncher. Jag söker harmoni när jag äter lunch. En trevlig stund. Det är inte värdigt när jag går till den hetsige indiern runt hörnet och fan inte hinner sätta mig innan servitören står där med två tallrikar och ber mig välja vilken jag ska ha, kastar naanbröden i ansiktet på mig och rusar iväg mot nästa nyanlända lunchsällskap. Men det är åtminstone bordservering. Jag söker allt det jag inte får när jag då och då väljer att hämta lunch. Det sämsta av två världar. Plastlåda och bricklunch i ett. Det är inte värdigt.

En gång åkte vi till SVT-huset för att äta fredagslunch med pulled pork. Jag tänkte att de måste väl ändå ha lite fason på grejerna. Inte fan skulle Janne Josefsson se mellan fingrarna med vilken slags förplägnadsnivå som helst. Jag kunde inte ha mer fel. Brickigare har jag nog fan aldrig ätit. Jag får fan fortfarande en klump i magen när jag tänker tillbaka på den lunchen och jag leker med tanken att köpa mig en fast plats på Kometen och göra mig besväret att ta mig dit istället. Varje dag. Jag får även lust att starta ett enfrågeparti för att få bukt med problemet. Inför förbud mot hela konceptet med lunch på bricka. Enda frågan. Det skulle i min bok vara ungefär tusen gånger rimligare än den agenda foliehattarna på Vägvalet driver. Att luncha på Lindholmen får min paranoia att nästan övertyga mig om att jag är med i Trueman Show. Som att allt är minutiöst planerat in i minsta detalj. Från uppläggning ner till den patinerade brickan och att någon äcklig liten elitgrupp har lyckats planera in och genomföra en übersystematiserad och djävulsk plan för att stigmatisera Hisingen ytterligare och via lunchutbudet hålla lågstatusmarkören vid liv.

Därför blir jag också väldigt glad när Hisingen FTW guidar mig till guldkorn bortom Lindholmen som Jenin Grill, Duy-Tan och en handfull andra ljuspunkter i lunchmörkret.

En go gäng #36

Familjer som tar familjefotokonceptet liiiite för långt.