Farmaren inom mig

Var hemma hos mina föräldrar härom dagen. Farsan fyllde år och för att inte fylla deras hem med fler prylar var jag på blomsterlandet och inhandlade en japansk Rhododendron + jord att pynta deras trädgård med. Jag kan inte påstå att jag har känt mig mer utanför mitt element än när jag strök omkring där med simmig blick på trädgårdsavdelningen och letade efter... någonting.

Om min beslutsångest brukar kunna anta abnorma proportioner inför livets små beslut i vanliga fall, så blev detta någonstans beslutsångestens Eldorado. Jag kände hur jag långsamt fylldes av en känslomix av otillräcklighet och total förvirring. Jag fick snabbt hugga tag i och krampaktigt klamra mig fast vid en person (livboj) ur personalen. Ganska snabbt landade valet och jag klev ut genom skjutdörrarna med en säck jord under ena armen, en buske under den andra och helt annan känsla i kroppen. Det är lustigt hur det kan vända. Plötsligt kände jag farmaren i mig nästan darrade av förväntan. Jag visste att jag om bara några timmar skulle få lufta min reklambyråkropps väldigt ofysiska vingar i något så rått och fysiskt som odling.

Det var en fantastisk känsla att ta en spade och gräva ett stort jävla hål i en gräsmatta, tjoffa ner en växt med rötter och allt, med bara händerna riva upp en säck med för Rhododendronbuskar specialdesignad jord och fylla igen hålet. Jag gillade den taktila känslan av jord på händerna. Dessutom blev det asbra. I alla fall såg det asbra ut då. Jag hoppas bara att busken överlever för det kommer troligen generera en hybris till mitt medvetande. The Farmer liksom. Att ha kunskapen och kompetensen att få växtlighet att frodas. Stort.

Jag tror att jag måste skaffa mig en ordentlig kolonilott.

Om någon läsare sitter med insiderkontakter eller i alla fall tips som kan hjälpa mig att få en en liten lott i Sjöbergens koloniområde lovar jag att återgälda den tjänsten med myrra, rökelse och evig tacksamhet. Eller om det finns något annat mysigt tillhåll där jag kan få utlopp för min nyvunna iver.

Hammargalningen

Hade på tv3 i bakgrunden när jag åt frukost i morse. Plötsligt var det reklam för veckans Efterlyst (ikväll) och ur bruset hör jag Hasse Aros välbekanta stämma säga: "Hjälp oss att ta fast Hammargalningen". Wow! En tvättäkta hammargalning. En galning med en hammare alltså. Det är något nästan Marvelskt över det. Det finns kanske hopp om det här landet trots allt. I brist på en vettig seriemördarkultur får en hammargalning duga.

Efterlyst måste klassas som en institution ändå. Det når nästan perversa nivåer av popularitet hos vita människor födda före 1950 skulle jag tro. Favvo-favvo. Jag antar att det är för att det är så gött att sitta och trycka i sitt stereotypa lilla villaområde och förfasas över all ondska som lurar därute. Kasta in en vedklabbe till och ojja sig över hur ur led tiden är. Kittlande liksom.

Men vad är det för risig sidekick Hasse Aro har gått och skaffat sig nu på äldre dar. Thomas Bodström... Hallåe? Kunde de inte lyft på en sten till i alla fall. Jag minns storhetstiden (innan Leif GW satt där och flåsade i sin gröna väst) när Brynolf Wendt vecka efter vecka satt och knorrade lite smånasalt på sitt akademiskt knastertorra och självgoda manér. Jag älskade att hata den jäveln. Han hade lite karaktär. Dessutom kan jag inte låta bli att bli alldeles förtjust den lilla guldnuggeten jag hittade på wikipedia som redovisar att Brynolf kom på plats 83 när Expressen utsåg landets 100 mest populära svenskar 1997. Av de som var populärast var han alltså nästan mest opopulär. Frågan är vad Brynolf själv ansåg om saken i fråga? Bra eller dåligt? Antingen så rasade han om det när han fått lite sprit i kroppen, eller så använde han det för att få knulla. Det finns bara de två alternativen.

Back to basic

Jag har på en vecka fått min levnadsstandard brutalt försämrad. Min förbannade iPhone har inte funkat ihop med wifi, messenger etc på sistone, så jag har blivit tvungen att lämna in den. Samtidigt som jag är djupt tacksam för att jag fått låna en gammal minitelefon, en Experia-nånting, av Josefines syster (tack Anna), för att kunna upprätthålla någon slags hygienfaktor i tillgänglighet, så känns det riktigt jävla värdelöst att plötsligt vara förvägrad en vettig mobil uppkoppling. Så som den fria världen känner den idag. Att dessutom vara förpassad till den gamle T9-funktionen är ett ok som är tungt att bära. Messade folk verkligen såhär på stenåldern? Det är ju helt jävla sjukt. Det tar mig typ 20 minuter i snitt att svara på ett helt vanligt standard-sms.

Jag har snabbt lärt mig hur ensamt och kallt det blir när man förpassas från sociala medias varma fluffiga innanförskap till det hårda karga offlineklimatet. Det är inte värdigt. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det lite vanlig hederlig värdighet. Inga poddar, ingen instagram, inga mail, ingen buzzfeed. Fy fan vad kasst det är. Stigmatiserande rent av. Jag drar mig för att plocka fram mobilen och svara, skyler mig om jag måste och känner mig nästan utttittad.

Kanske lär jag mig något av det i slutändan. Kanske blir jag en bättre människa. Kanske inte.

Mat och musik

Så har man lagt ännu ett Göteborgsvarv bakom sig. Det gick skitbra. Satt på första parkett på Enoteca Maglias uteservering och avnjöt lidandet med två kalla Gambrinus. Såg kämpigt ut även för de tidiga startgrupperna. Tror det var ett bra år att avstå.

Appropå Enoteca Maglia. Ledsen att säga det men vilket visset ställe. Inför sin premiär marknadsförde de sig som gourmet för folk i jeans. Så jävla fjantigt. Dessutom lyser den där gourmetkänslan med rätt så stor frånvaro om man säger så. Vi har ätit där ett kanske fyra gånger nu och mig veterligen finns det inte ett lika överprisat ställe i hela stan – i förhållande till vad man får för slantarna. På hemsidan säger de att maten lagas med passion och om det är sant så är passion något mer subjektivt än jag kunnat ana. Kanske är den den nordfinska folksjälens passionerade energi de använder när de rör i grytorna för sist smakade lunch-pastan för 170 kronor bambamat. Sådär ok. Idag smakade charktallriken hushållsmedwurst och ica-basic-mozarella. Dessutom är servicen med några undantag (två grymt trevliga servitriser) helt sjukt enerverande. Snudd på otrevlig. Om tanken är att gästerna ska känna sig i vägen, obekväma och osedda så gör de däremot ett råbra jobb. Fy fan vad nonchalanta vissa av dem känns. Jag brukar ha tålamod men nu får det räcka. Jag kommer inte besöka dem igen.

När vi ändå är inne på det här med neggiga recensioner så läste jag just Josefines sakliga sågning av nåt psykadelika-pop-new-age-flum-band i Gaffa. Den var rätt krass. På det sköna sättet. Jag sa till henne att hon nog inte står så högt i kurs hos dem nu och högst troligt smädas med grova tillmälen. Hon svarade glatt att det är en härlig känsla att bli hatad av hippies. Och det kan jag nästan skriva under på utan att ha den minsta aning. Vem är hippie nu för tiden egentligen? Mina tankar förs bara till barfota nycirkus-människor. Usch.

Annars så blir det eurovision för hela slanten. Med en dotter på åtta och ett halvt år har man inte mycket till val. Det är inte ens ett skämt. Det är dödligt allvar. Att beröva henne det skulle troligen innebära ett trauma som blir dyrt att reparera i framtiden. Så det är bara att gilla läget luta sig tillbaka och avnjuta albanerna, moldaverna, macedonierna och allt annat bös. För att väga upp lidandet lagar vi Crambys fullkomligt gudomliga Carnitas som vi ska toppa med picko de gallo, mangosalsa och guacamole.

Kalle Kameltå

Det sista lilla motståndet som knuffade mig över till beslutet att ställa Göteborgsvarvet i år var införskaffandet av ett par flång nya löpartajts. Jag gick till Stadium, roffade åt mig ett par tajts i storlek L, betalade och åkte hem. Inte konstigare än så. Det är sällan det när man köper tajts (åh gud jag tror knappt att jag just skrev detta).

I alla fall, samma kväll när det var dags att inviga dem och jag krängde på mig dem så kände jag att allt inte var som det skulle. Tajtsen kändes obehagligt låga i midjan och kalsongerna korvade sig hela tiden, men efter mycket knixande satt de ändå på plats.

Väl ute hann jag inte komma många meter ner för gatan förrän den låga midjan åter igen gjorde sig påmind. Jag kände hur den kalla vårluften fläktade min stjärtskåra. Det var som att min kropps taskiga aerodynamik ledde all kalluft till just det området. Inte optimalt. Jag rörde mig i gubbfart längs Allmänna vägen medan jag slet och töjde i brallorna för att de skulle få rätt fit. Jag drog så hårt att de blev för korta i benen istället. Men de satt åtminstone högre upp och efter ett par hundra meter var det nästan som att de vulkaniserade sig med min kropp och blev bekväma. Eller nåväl, bekvämare. Anledningen skulle jag bli varse först när jag sprungit runt fem kilometer.

Jag kände att benen började kännas som vedträn så jag stannade ett slag, tittade ner, och gjorde med ens en hårresande upptäckt. Dels så hade mitt töjande gjort dem cirka 50% mer transparenta i skrevområdet så att man med tydlighet kunde urskilja kalsongernas mönster och färg. Bara att tacka min smala lycka att jag inte sprang kommando undertill. Då hade polisen troligen plockat in mig. Men värst var att mina stackars pungkulor låg separerade på varsin sida om skrevsömmen bildade en tydlig MCT (Male Camel Toe). Väldigt väldigt tydlig. Den var såpass markant att även en kraftigt synskadad person med lätthet skulle kunnat urskilja den. I mörker. Men nu var det ljust och jag hade sprungit runt med separerade kulor över hela Majorna. Jag hade inte ens märkt det. Av ren reflex började jag gräva runt och sortera om lite, i ett desperat försök att neutralisera kameltån till en vanlig bula, men då var jag där igen med den ultralåga midjan och tvärdraget i den blottade skåran. Typ såhär:

Det var lite moment 22 över det hela och egentligen så var det väl lite skitsamma, men eftersom jag redan var väldigt ambivalent inför den stundande halvmaran och upplevde att allt talade emot mig. Då krävs det inte mer än en kameltå för att säga nej tack. Så jag linkade hem med en väldigt dålig känsla i kroppen.

Så jävla irriterande. Jag kände mig skitförbannad på de där satans tajtsen och svor över dem en lång stund efter hemkomst. Det pulserade mellan mina tinningar. Inte nog med att jag hade lufsat runt med ett riktigt ovärdigt tjockisflås som var tionde löpsteg övergick i ett slags stönande läte (av smärta och trötthet). Jag hade därtill exponerat självaste scrotum som om vore det NK:s julskyltning redan i maj. Jag tittade lite närmare på lappen i tajtsen och där fann jag svaret. Jag hade köpt ett par tajts av dammodell. Osäker på vad skillnaden är mer än att dam-large inte är lika large som vanlig large. Inte alls faktiskt.

Så fem hundra spänn åt helvete och en något stukad självbild senare kom beslutet nästan av sig själv. Inget lopp för mig i år.

Ett inställt lopp är också ett lopp

Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg. Nästa lördag för att vara specifik. Men jag kommer inte springa. Träningen har inte gått som jag har tänkt mig. Inte alls faktiskt. Det känns som att jag inte gör några framsteg. Jag har svårt att sänka mitt tempo till under 6 min/km när jag springer mer än en halvmil. Förra året landade jag ju på 2.17 och jag tror inte att det skulle gå så mycket bättre i år. Jag vet liksom redan hur det känns att springa på den tiden så om jag inte tror (vilket jag inte gör) att jag kommer klämma det på två timmar blankt är det lika bra att skita i det. Därför har jag bestämt mig för att delta i loppet från en uteservering istället. Och börja sikta på nästa år (igen).

Så för den som är intresserad att springa loppet finns en rykande färsk startplats att hämta här. Tjej eller kille spelar ingen roll, men ni kommer att springa i mitt namn för det går inte att ändra namnet tyvärr.

Maila mig om intresse finnes.

Charles Ramsey – hjälte och mediageni

Kollade på en intervju med Charles Ramsey, hjälten i Cleveland-dramat med de kidnappade tjejerna. En sådan skön lirare. Underbar karaktär. Jag skulle vilja ge honom någon sorts utmärkelse. Årets personlighet typ.

I alla fall. När jag satt och tittade på ett klipp på expressen igår, där Charles berättar om hur det gick till när han räddade första tjejen, kunde jag inte låta bli att lägga märke till hur oblygt och med vilken naturlig fallenhet han jobbar med produktplacering. Det är knappt man tror att det kan vara en slump. Men även om Micky D inte har signat honom ännu så borde de verkligen smida medan järnet är varmt. Bättre spokesperson får de aldrig. Ställ honom mot Stefan Holm som de hade för några år sedan. Vilken jävla skämt. Charles Ramsey är ett ultrageni i jämförelse. Det är precis såna killar gloala varumärken borde jobba med.

Snacka om momentum också. Just när världens alla nyhetskameror är riktade mot hans ansikte och miljarder människor sitter klistrade och konsumerar varenda ord han säger, med glupsk aptit därtill, då utnyttjar han tillfället och skapar världens kraftfullaste mediakanal för att föra fram sitt budskap.

Så jag och min kollega Kalle satte ihop en liten spot för att ytterligare förtydliga och illustrera briljansen.

 

Vad tycks? Funderar på att pitcha in detta till mina vänner på McDonalds. Jag har ju en rätt bra ingång där efter McFlurry-gate, om man säger...

Hat-trick i Fritzl

Idag fick Cleveland och världen alltså en rykande färsk Fritzl. Eller eventuellt tre. Ariel Castro och hans två bröder sitter alltså gripna, misstänkta för att ha kidnappat och hållit tre kvinnor gömda i sitt hem. I tio år. Sicket hat-trick!

Första reaktionen är att man borde plocka in alla som har den här looken. Man ser ju på dem att de är ena riktiga as. Hur kunde de ens få gå fria så här länge? De har ju en sådan kraftig up-to-no-good-aura att jag får gåshud under fotsulorna. Samtidigt räcker det att blicka bakåt i min egen passbilds-kavalkad för att hitta både nynaziser och unabombare. Så man kanske ska sitta lite lugnt i båten. Hursomhelst. Klart är att vi har med en riktig Fritzl-fest att göra. Som världen har väntat.

Det är såklart helt fruktansvärt. Ofattbart. Samtidigt kan jag inte förneka att det utlöser någon slags äcklig sensastionsbaserad upphetsning inom mig. Jag får hög puls. Jag måste frossa i det avskyvärda. Jag vill veta allt, allt, allt. Hur han bodde, se bilder och ritningar från hans lilla skräckkammare, vilken hans favoritfärg är, vad han uppskattar för typ av litteratur, var han handlar sina kläder, höra arbetskompisars, barndomsvänners och egentligen hur perifera vittnesmål som helst om hur normala de alltid har uppfattats av sin omgivning. Sedan kommer alltid någon som alltid har haft en misstanke, eftersom hen minns en gång för trettio år sedan när personen ifråga körde på en ekorre och stannade för att se den dö (alternativt hade ett onormalt stort intresse för tennsoldater, modellbygge, fällor eller andra aparta intressen). Till exempel så älskar jag aftonbladets lilla faktaruta som redovisar följande:

Ålder: 52
Yrke: Chaufför för stadens skolbussar
Intressen: Lationomusik, elbas och motorcyklar.

Ja jag säger då det. Han diggar alltså Latinomusik. Fy fan!

Under en ganska kort men intensiv tid kommer jag inte att kunna få nog av bröderna Castros ohyggliga förehavanden. Jag kommer växelvis förfasas och fascineras av det ofattbara. Vid sådana här tillfällen är den annars så bespottade (undertecknad inräknad) kvällspressen en gudagåva. Men offrens historier har jag svårare för att ta in. Det blir för mycket av det onda. Jag föreställer mig hur jävla uppfuckad jag själv skulle vara efter tio års terror i en liten skräckkällare, hos någon psykopat som både utmanar och bräcker fiktionens grövsta odygdspåsar genom tiderna. Brrrr.

Pinsamt!

Appropå goa gäng. Det blåser en skitstorm kring Vakna med NRJ-gänget efter deras pinsamma "blåsning" förra veckan, när de ringde upp ett Bieber-fan, lurade henne att hon skulle få träffa sin idol och yada yada yada. Sedan flabbade de ut henne och förklarade att hon var så jävla blåst. Tjejen började gråta och det blev en aningen tryckt stämning. En på det hela taget jävligt ocharmig busringning som passerade. Sedan gick programmet vidare och allt var som vanligt igen.

Om det inte hade varit för att mängder av lyssnare hörde av sig och tyckte att de var riktiga svin. Kritiken blev massiv och började läcka ut i alla sorts medier, varpå röven Martin Björk och hans rövkompisar först försvarar sig med att det var tjejens brorsa som hade tipsat och att det därför skulle vara ok... men den lätte gick inte serrö. Kritiken fortsatte att växa och Hanna Fahl gick ut och slaktade dem i DN vilket blev någon sorts startknapp för en upploppsstämning på internetz där hatet mot NRJ-asen utvecklades enligt någon slags exponetiell tillväxtmodell.

As.

Och där och då när de annars så glada radioaporna står där och skiten haglar dem i ansiktet. Då går de ut och säger att det var en sketch. Att det bara var en tjej på redaktionen som spelade det ledsna fanet. Nice. Det var alltså inte bara en uppvisning i dåligt omdöme. Det var alltså en av de mest talangbefriade och värdelöst exekverade sketcher som någonsin sänts i etermedia (och då räknar jag ändå in lilla al fadjis samlade verk och all annan lyteshumor). Om det nu är sant för det låter helt ärligt inte så lite efterhandskonstruerat. Varför skulle de vänta med sanningen? Som om de tyckte att det fanns så mycket verkshöjd att det var värt att låtsas en vecka.

Gött jobbat gänget. Fy fan vad dåliga ni är!

Dagen till ära

Favorit i repris:

En go gäng #32

Sköna björnar

Så Gud skapade Änglarna

Nu är den äntligen ute! Filmen som jag och mina kollegor slitit järnet med att få ihop inför torsdagens sammandrabbning (IFK Göteborg – Malmö FF). Det känns extra gött att höra Sven Wollters fantastiska stämma ge liv åt en text jag skrivit. Och så är Tintin med på ett litet hörn i slutet av filmen.

 Kolla kolla:

 

 Ja, det är en pastisch på RAM:s Super Bowl-film. Men helt ärligt – den passar fan bättre till Änglarna.

Och dela gärna ;)