torsdag, februari 11, 2016

Elva till tjugo

Film nummer elva till tjugo i vårt filmtittarprojekt kan väl sammanfattas som en medioker samling filmer med undantag för första och sista som båda kvalar in på årets-bästa-hitills-lista. Tror att vi medvetet har köttat av vissa filmer som vi vet skulle vara skit bara för att vi ändå ville ha dem sedda. Vissa har bara varit sämre än vi trodde. Låt nästa tio kantas av mer storslagna filmupplevelser.


11. The end of the tour

Filmatisering av David Lipskys gedigna Rolling Stones-intervju med författaren David Foster Wallace. Magiskt bra film. Älskade den från första till sista sekund. Skulle inte rekommendera den till människor som tycker att Mel Gibsons Payback är en tokfemma men om man uppskattar pratfilm när den är som allra allra bäst så är detta en fantastiskt bra film. Jason Segel gör ett fint porträtt av David Foster Wallace som gör mig nästan lite gråtmild bara av tanken. Jesse Eissenberg som jag helt ärligt börjat tröttna på är också svinbra. Helt enkelt en fantastisk film och i skrivande stund lätt årets bästa.

Betyg: 5




12. Rubber

En film om ett däck som mördar folk på löpande band. Frågor på det? Quentin Dupieux som även gjorde Wrong som var med bland de första tio filmerna har gjort denna ganska märkliga film. Han har ett ganska skruvat sinne för humor vilket jag brukar upskatta. Men detta blev bara bajspannkaka. Har svårt att se något större underhållningsvärde i filmen överhuvudtaget. Den enda scenen jag uppskattade var när några poliser blir briefade om seriemördaren och de även får reda på att förövaren är ett däck, varpå en av polisernas följdfråga är: "Is it black?".

Betyg: 1




13. San Andreas

Här har vi en film som jag visste skulle vara ett riktigt lass med skit. Men som jag ändå ville se, av anledningen att det ibland är bra att kalibrera lite med en super-duper-extra-allt-action-rulle. Med Dwayne The Rock Johnsson. Briljant att sätta en gammal samoansk wrestlare i rollen att rädda världen. Vad kan gå fel? Typ precis allt, är kanske det mest balanserade jag kan komma på att säga. Men det är långt ifrån The Rocks fel. Det tar två minuter innan man fattar att man har drygt två timmars lidande (snällt sagt) framför sig. Tror att detta kan vara bland det sämsta jag någonsin sett. Jag är osäker på om en mitt tolvåriga jag hade blivit imponerad och då ska ändå sägas att jag tyckte att Arnold Schwarzeneggers Commando var bland det fetaste jag någonsin hade sett.

Någonstans kan jag väl ändå uppskatta filmer som är packade med enhandsflygningar med helikopter bland fallande skyskrapor, speedboatslalom mellan lastcontainrar i uppförsbacken PÅ en två hundra meter hög tsunamivåg, våghalsiga räddningsaktioner undervattenslabyrinter, kletig kärnfamiljsromantik som skulle kunna få de mest frigida frikyrkoförsamlingar att framstå som en grupp sexdyrkande hedningar, för att inte tala om könsrollskorridorer som hade fått vikingarna att känna sig obekväma. Men det här blev bara för mycket.

Se inte den här filmen. Om ni inte njuter av att förnedra er själva. Den klyver Armageddon som våt björkved när det kommer till pinsamhetsfaktor.

Betyg: –




14. Mistress America

Noah Baumbach har en tendens att vara ojämn kan jag tycka. Jag hoppas alltid på en The Squid and the Whale när jag ser hans namn men oftast levererar han bara en trepoängare. Detta är en typiskt sådan. Med det sagt är det ingen dålig film. Tvärtom. Jag gillade den jättemycket. Men den räcker inte mer till en trea för det. Trea är inget dåligt betyg.

Betyg: 3




15. Klovn Forever

Frank och Casper och deras sinnessjuka hjärnor har fått mig att älska Danmark något alldeles oproportionerligt. Först med sin sex säsonger långa tv-serie som handen på hjärtat är det roligaste och mest gränsöverskridande som någon på denna jord har skapat. Och sedan den första filmen Klovn – The Movie där de gör ett ganska bra jobb med att föra den fanan vidare och ja fanimej lyckas toppa galenskapen. Så förväntningarna var skyhöga på Klovn Forever.

Det har gått några år. Frank har hunnit bli tvåbarnsfar och lever ett lugnt och stilla liv. Casper och han har med anledning av deras upptåg i föregående film inte en lika naturlig plats i Frank och Mias sociala liv längre. Det hindrar honom ändå inte för att fucka upp allt ännu en gång. Casper flyttar hastigt till LA och Frank inser att det trots allt är hans bästa vän så han åker för att hämta hem honom innan han hinner rota sig... och det är väl här allting börjar gå åt helvete igen.

Ja, den är rolig. Ja, den är sjuk så in i helvete (troligen även med danska mått) och ja, man bör se den om man är ett Klovn-fan. Men det är också förbehållet. Man bör inte se den om man inte sett och gillat deras tidigare värv. Det är en förutsättning. Dels för att kunna skratta åt vansinnet. Dels för att kunna kisa mellan fingrarna med vissa grejer. Med det sagt så vilar det en lite sorgsen aura över den här filmen. Frank och Casper har liksom blivit som två vänner som man varken vill ha eller bli av med och det är lite så hela filmen känns. Jag blev sugen på att få uppleva hela sagan från början igen. Och det är kanske inget dåligt betyg. Hade den här gjorts i Sverige hade betyget inte orka klämma ur sig ens en smygfis till hejarop. Men nu är den dansk och med arvet från alla tidigare produktioner så får jag ändå drista mig att ge den en trea. Högt upp på min önskelista är att de ska återuppliva sin serie igen. Det hade varit så jävla bra.

Betyg: 3




16. The Big Short

Finsansfilmer kan vara jättebra och jättespännande. Det här är ett försök att via komedi (ganska svart sådan) närma sig ämnet. Det går rätt bra. Den är snygg och underhållande. Men jag tycker inte att den förstjänar riktigt så mycket hurrarop som den fått. Jag vet inte om jag var på fel humör eller något men jag kan inte se någonting som var värt en oscarsnominering i hela filmen. Det var dock ett rätt kul sätt att ta till sig en story om den stora finanskrisen 2008.

Betyg: 3




17. Sleeping with other people

Jag minns inte ens den här filmen. Så intetsägande var den. Trailern lägger jag endast ut för att hålla ordningen. Se den aldrig. Det är en order.

Betyg: –




18. Freistatt (Sanctuary)

Så var det plötsligt dags för Göteborgs Filmfestival och vi hann faktiskt gå på tre filmer. Den första var en tysk film om en tysk uppfostringsanstalt. Fan. Strängt folk alltså. Tyskarna. Men jag antar att det sett/ser ut så lite varstans i världen. Påminde lite om Jan Guillous Ondskan. Boken då alltså. Inte filmen. Men Sancturary var lite mer våldsintensiv skulle jag kanske säga. Den var stundvis ganska rörande men tyvärr grep den inte riktigt tag i mig. Det var fint foto. Den var välspelad. Det var såklart en spännande plot. Men jag tror att den kanske var lite slarvigt berättad på sina ställen. På ett ställe, när huvudpersonen fått så mycket pisk av anstaltschefen att han ser syner, får vi följa med på något som ballar ur i en slags märkligt incestuös drömsekvens.

Betyg: 3




19. A Monster With a Thousand Heads

Mexikansk film om en kvinna som får en falling down när hennes cancersjuke man plötsligt vägras vård på grund av försäkringskorruption. Bra. Jag gillade den. Men kanske hade jag önskat att den byggde upp berättelsen lite mer och lite intensivare. Det fanns alla möjligheter men tyvärr kändes den trots sina ringa 75 minuter som en ganska långsam film. Kvinnan i huvudrollen kändes extremt välcastad och filmen bjöd trots sitt ganska tunga ämne på ett och annat skratt.

Betyg: 3




20. Mate-Me Por Favor (Kill me please)

Brasiliansk ungdomsfilm om ett gäng tjejer i ett förortsområde (ser ut som ett oändligt Västra Frölunda) till Rio de Janiero och hur de reagerar med lika delar ungdomlig nyfikenhet och morbid fascination när ett mord plötsligt sker i deras område. Huvudpersonen Bia är synnerligen kool och hela filmen är en frisk fläkt där vi får följa de fyra tjejerna som blir både allvarsamma och absurt obrydda på samma gång i takt med att fler människor faller offer för vad som verkar vara en seriemördare på framfart. Rolig. Snygg. Udda. Allt på samma gång. Jag tänkte inte så mycket på det förrän efter filmen men den innehöll inga vuxna, bara tonåringar. Ändå kändes vuxenvärlden på något sätt väldigt närvarande i sin frånvaro.

Ett lyckopiller på samma sätt som Fucking Åmål. Typ. Svårt att förklara och jag hittade ingen trailer trots ganska mycket letande. Men se den om ni får chansen.

Betyg: 4


söndag, januari 31, 2016

Vegofel

Vad finns det egentligen mer att säga om SVT:s omtvistade helvegetariska matlagningsprogram Vegorätt? Inte mycket. Men ändå. Det är någonting som liksom ligger och moler och vill ut. Jag måste prata om Vegorätt. Samtidigt vill jag inte sälla mig till någotdera läger. Varken för, mot eller mittemellan.




Man kan väl börja med att konstatera att programmet hade premiär. Sedan lät svaret inte vänta på sig. Inom loppet av ett par dagar hade social media och ivriga nöjeskrönikörer verbalslaktat Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson (kvinnorna bakom programmet) som vore de grisar på en dansk grisfarm. Ingen har väl vid det här laget missat hur det har förfasats över grönkål, aroniabär, instagramestetik, vildhästar och omotiverade yogasessioner.

Jag kan till ganska stor del förstå de starka reaktionerna. Konstlat flum-flum av den här arten känns nästan som gjort för att hata. I en tid där vi varje dag möts av fler uttryck än en människa gjorde under en hel livstid för bara några år sedan, och i ett samhälle där utvecklingen går snabbare än någonsin och samtidigt aldrig kommer att gå så här långsamt igen, finns det något djupt provocerande i att se två personer sitta på en höbal och äta smoothie ur en skål och samtidigt vara overkligt höga på livet. När den ena dessutom lite plirigt hunnit berätta att hon redan ätit smoothien *konstpaus* eftersom hon drömt om den flera gånger under natten och de båda sedan briserar i ett härligt internt skratt. Då smäller det. Ingen känner igen sig och vi svenskar älskar att känna igen oss. Vi måste känna igen oss. Annars jävlar!

Strax därpå dyker kritik-kritikerna upp och (typ) försvarar tjejerna. Först blir det en moralfråga. Sedan blir det en könsfråga. Retoriken är enkel. Hate shaming har blivit en väldigt stabil uppåtgående valuta. Hade jag kunnat investera i det hade jag fanimej sms-lånat upp maxbeloppet och köpt hate shame-fonder för hela slanten. Nästan ingen kritik passerar under hatradarn nu för tiden så det är nästintill omöjligt att skriva ens en lite syrlig text utan att få hater-stämpel. Den enda kategorin hat som är fredad skulle väl vara gubbhatet då. Hatets helium. I övrigt är det lättaste sättet att kväsa en motståndare att snabbt vifta med hatkortet. Trist. För det är skillnad på kritik och hat, även när kritik är hård och sarkastisk.

Men ännu tristare är att kön blivit en slags standardanalys för kulturdebattörer. Det är go-to-lösning nummer ett. Vilket är synd för det är verkligen en viktig sak att belysa. När det finns belägg. Men i det här fallet tycker jag att man skjuter lite snett när man för femhundrade gången drar upp Plura, Per Moberg, Ernst Kirchsteiger och Bengt Frithiofsson som motpolsexempel på egensinniga mat-, dryck- och mysmän som kommer undan med precis vad fan som helst utan någon sorts kritik alls. För det stämmer faktiskt inte riktigt.

Alltså den explicita googlingen "Pluras kagge" genererar cirka 2000 träffar, varav samtliga resultat på första sidan är kopplade till texter av mer nedsättande karaktär där ord som mysfyllo och fetma toppar listan. Och det skulle väl vara synd att säga att Sverige inte har skrattat ut Per Moberg och hans "prisvärda" skärbräda. En folkstorm vill jag minnas. För att inte tala om hur hånad den snälle goe Ernst har blivit mellan varven (och alla lovord). Eller Bengt Frithiofsson för den delen, vars legendariska tv4-fylla sportar 1,2 miljoner visningar på tuben nu, som nog rivit ner ett och annat hånflabb ute i stugorna. Jag lägger verkligen ingen värdering i det. Jag bara menar att även gubbar åker på en skopa glåpord när de sticker ut för mycket. Däremot är ovan nämnda gubbmaffia något så in i helvete etablerad och därmed kanske står lite bättre rustade än nykomlingarna i Vegorätt mot tuff kritik och pöbelns rop så att säga.

En intressant detalj är att även att många av kritik-kritikerna, samtidigt som de rusar till Vegorätts försvar, tydligt distanserar sig från programmet och klargör att de minsann inte heller gillar formatet nåt nämnvärt.

Själv måste jag erkänna att jag höll ut länge. Förvånansvärt länge. För visst onjöt jag lite av att se Elenore och Karoline nojsa med grönkål och superbä. Och hur många händer som egentligen behövs för att skiva en zucchini. Jag irriterade mig en aning på att de gjorde det omöjligt för mig att bli sugen på deras mat genom att nyfrälst rabbla ämneslära i form av enzymer och klorofyll och introducera svinovanliga ingredienser utan att överhuvudtaget introducera tittarna för det. Näringsjäst liksom. Det är inte bara störigt. Det är arrogant. Och självklart höll jag på att flippa totalt när jag såg hur de vid den omtalade strandgrillningen i första avsnittet först ser ut att kyla ett knippe sköna småbiror (vilket skulle ha varit väldigt förmildrande i sammanhanget) i nån halmkorg (förvisso) för att sedan totalt facka alla Svenssons i ögonen med favoritdrycken Kombucha. Say what? Fermenterat te! Still not understanding.

Fermenterat te som avnjuts till tonerna av en new age-killes trummande på en kopparkittel hamnar farligt nära min absolut bortre gräns. Enhjulingscyklister. Och med den utvecklingen vi bevittnat under två avsnitt känns det tyvärr inte alls omöjligt att just det skulle kunna bli ett spexigt inslag redan i avsnitt tre. Då dör jag.

Men det är egentligen inte är något av det jag hittills nämnt, eller att det är genuint dåligt, som gör att det känns som att jag råkat svälja en påse klipulver när jag tittar på programmet. Det stora problemet med Vegorätt är att det är så satans exkluderande. Och fördomsfullt (som ett par vänner sa igår). Inte ens hard core-veggos verkar känna sig välkomna, vilket känns som en ganska dålig grundpremiss för ett flång nytt helvegetariskt matlagningsprogram. Maten är liksom det minsta problemet med programmet. Jag hade lätt kunnat tänka mig att äta allt jag sett hittills. Bortsett från smoothie ur en skål då, men det är en ren principfråga. Och "rawmesan" för att jag blir förbannad av namnet.

Public service storhet ligger ju i att det möjliggör program för minoriteter och allmänt smala tittarskaror. Men det finns ju gränser. Oddasat känns ju lika folkligt som Mello om man jämför med Vegorätt. Istället för att ens ge sken av att vilja inspirera tittarna att käka mer ur växtriket, vilket skulle ha varit rimligt ur alla perspektiv, känns programmet mer som en mysklubb för superinbördes beundran. Hur kan man annars förklara att hela dess samlade målgrupp är med i programmet? Vegorätt svettas svågerpolitik och jag vill inte ens veta hur beslutet om produktion klubbades igenom. Jag tror inte en sekund på att tanken aldrig slog någon på redaktionen att nu är vi fan ute och cyklar på ett minfält. Men de körde på ändå och därmed tycker jag att alla tv-licensbetalare har rätt att uttrycka sina känslor för programmet. Även om de inte är lika välgörande som pinjenötsfett för själen.

Slutligen hoppas jag att Karoline och Elenore får bra stöd av SVT (det är trots allt deras ansvar) för jag tror att båda två är finfina personer som får äta hur mycket näringsjäst de vill. Så länge de inte blandar in några gycklare i programmet. Då blir det svårt att förlåta. De pushade verkligen gränsen med gitarrmongot i avsnitt två.

fredag, januari 22, 2016

"Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk"

Få har väl missat vilket rabalder det blev i veckan när någon hejare hade tagit sig ut på isen i vallgraven här i Göteborg och trampat upp formen av en penis. Och ingen hade väl kunnat ana vilken vattendelare det skulle bli. Somliga krävde att kommunen skulle sanera bort otyget, medan en liten aggressiv rebellrörelse protesterade mot inskränkandet av den fria konsten. Snart började medierna hårdbevaka och nästan liverapportera händelseutvecklingen kring den skarpladdade snökuken. Vi snackar intervjuer med stadsarkitekten Björn Siesjö, helikopterfilmning och hela konkaballongen. En ganska så tydlig signal om att vi trots allt lever ett ganska gott liv här i Sverige. Eller i alla fall i Göteborg.

Även om man ganska snart tröttnar på olika lokalreportrars lustigkurretendenser så finns det något vackert i hela storyn. En person som sticker ut lite extra och lyckas bli dramats centralgestalt och verklige hjälte. Emilian Sava. Mannen som först tog uppdraget att sanera bort den omtvistade kuken, men sedan ångrade sig och efter en natts dålig sömn bestämde sig för att göra bot och ringde upp sin kollega Robin tidigt på morgonen och myntade några nu bevingade ord med frasen: "Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk".


Sagt och gjort. De två glada gamängerna åkte ut till askimsviken och lät snökuken återuppstå i all sin prakt och helighet. Samtidigt som det därmed lyckades bli allmänintresse även i internationella medier.

Rätt svårt att inte älska den snubben. Emilian Sava. Årets Göteborgare 2016 kan utses redan idag.

Klicka här och spola fram till 1.24 för att höra det hela från hästens mun så att säga. Magnetsikt!!


torsdag, januari 21, 2016

Ett till tio

Mitt och Josefines gemensamma nyårslöfte var att vi skulle se mer film under 2016 än vi gjorde under 2015. Förra året gick helt åt till andra grejer och när vi väl konsumerade rörlig underhållning var det i form av tv-serier. Så vi enades om att 52 filmer borde vara ett rimligt mål. En film i veckan liksom. Sagt och gjort vi började skissa ner en lista med filmer vi vill se. Alltifrån superamerikanska storproduktioner till kreddiga indiefilmer. Nytt och gammalt. Högt och lågt. Därför kommer projektet att kantas av lika mycket skåpmat som nya fräscha rullar. Regeln är enkel. Vi väljer film varannan gång och ibland kanske vi väljer nåt för hela familjen som ligger utanför valordningen.

Det fina med att sätta ett såpass enkelt mål är att det är lätt att leva upp till och i slutändan förhoppningsvis kommer leda till att vi sett långt fler än 52 filmer. Jag tänker att jag ska redovisa vilka filmer vi sett. Film för film men tio åt gången. Inga ambitioner att recensera men kanske bifoga en kommentar och nåt slags betyg när det passar sig. Häng med om ni vill. Annars skit i det.


1. Cartel Land

Dokumentär om hur lagen upphör att gälla i och omkring områden där de mexikanska knarkkartellerna huserar. Om brutalitet vi sällan skådat leder till korruption, hopplöshet och om hur medborgargarden på båda sidorna gränsen försöker återupprätta någon slags ordning i ett kaos.

Ämnet och filmteamets mod är som upplagt för total dokumentärmagi och en hjärtskärande och engagerande film som tyvärr stannar vid spännande och intressant. Men väl värd att se.

Betyg: 3




2. Wrong

En skruvad film om en man vars hund blir kidnappad och hur allting bara känns... fel. Den är absurd och på gränsen till att bli en film vars knäpphet jag i slutändan bara skulle störa mig på, men den balanserar fint och jag gillade den verkligen. Stundvis riktigt jävla rolig.

Betyg: 3-ish





3. Monica Z

Vi konstaterade att vi kanske skulle kunna premieras med någon slags pris eftersom vi kanske är de allra sista att se den här filmen. Vet inte varför vi inte sett den tidigare. Den var jättebra. Edda Magnason var fantastisk som Monica Zetterlund. Se.

Betyg: 4



4. Eskil och Trinidad

Svensk småcharmig film med norrländsk underfundighet. Helt ok familjeunderhållning, varken mer eller mindre. Jonas Inde gör en jävligt bra roll som tragiskt hockeytränare med avgrundsdjupt ego. En anledning i sig att titta.

Betyg: 3




5. Creed

Rocky-sagan fortsätter. Sylvester kan verkligen inte låta bli att göra Rockyfilmer. Det börjar nästan likna en slags OCD-beteende. Nu är det tack och lov i form av biroll till den legendariske Apollo Creeds okände son – som för övrigt spelas av fantastiska Michael B Jordan (bara en sån sak).

Det är inte kattskit. Inte om man som jag någonstans ändå ser tillbaka på de första fyra Rocky-filmerna genom något slags romantiskt skimmer. Det är heller inte en film som kommer revolutionera boxningfilmgenren. Tyvärr.

Betyg: 3




6. The Diary of a Teenage Girl

Jag har tyvärr inte läst boken av Phoebe Gloeckner. Men filmen var skitbra. Det tyckte Josefine också och då ÄLSKADE hon boken. Den bästa filmen vi sett hittills i år skulle jag säga. Huvudrollsinnehavaren Minnie spelas av den för mig okända Bel Powley och hon var fan helt magisk. Även Alexander Skarsgård gjorde en sjukt bra roll som den minst sagt moraliskt tveksamme Monroe.

Betyg: 4+




7. Spotlight

Filmatisering av Boston Globes uppnystande av den katolska kyrkans strukturella pedofili och pederasti. Mycket bra. Och otäck. Helt sjukt att så många präster inom just den katolska kyrkan verkar tro att barn är någon slags buffévara.

Betyg: 4




8. Beck – Gunvald

Det måste verkligen ha skurit sig mellan Mikael Persbrandt och de som bestämmer. Det var inget snyggt sätt att fasa ut en av Beckfilmernas verkliga grundbultar. Det osade hat och personlig vendetta. I alla fall har jag svårt att förklara hur de kan låta en tjackig snubbe peppra honom med bly i ansiktet innan han ens hunnit med en vettig replik... Oooops... Spoiler.

Men det är skitsamma. Se den inte. Beck är skit. Se Johan Falk istället. Vaffan!!

Betyg: 2-




9. Room

En slags Fritzl-story. Bra. Snygg. Som dukat för håll-käften-material. Men Tyvärr.

Betyg: 3+




10. Sicario

Gillar man knark, våld och mexicanskt kartellvåld i lyxig underhållningsförpackning är detta ett måste. Jag tyckte att den var många gånger bättre än vad Josefine tyckte. Kanske för att den var spännande. Men så var jag också ruggigt sugen på att se maffiga actionscener med fräcka män och en kvinna som hänger med automatvapen utanför jeepar och härjar runt i självaste Juarez.

Betyg: 4 (fråga mig om nån månad så är det säkert en 3+)

onsdag, januari 13, 2016

söndag, januari 03, 2016

Näsdildon

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag ägna en del av inläggen i år åt att rannsaka och bekänna. Därför tänker jag nu, utan krusiduller, bekänna att jag igår aktivt nådde ett slags bottenrekord i värdighetsindex.

Hela familjen åkte till Mediamarkt med det officiella uppsåtet att inhandla ett specialbatteri till en fjärrkontroll. Men jag hade redan hintat lite om att jag också ville passa på att harva runt lite i gångarna. Det är väldigt meditativt för mig att gå runt på stora elektronikvaruhus och dumglo på olika apparater jag egentligen inte behöver. När jag var pappaledig med Tintin och inte hade något bättre för mig kunde jag alltid ta en sväng förbi Mediamarkt eller Elgiganten för att bara kolla lite. Men vis av erfarenhet är det också anledningen att jag spontant kommit hem med allt från apple-tv, hörlurar, tv-spel, usb-minnen, hårddiskar och annat bös. Ofta på ett direkt infall när de kör nån drive (eller bara låtsas ha en riktigt bra deal på något) i butik.

Vi plockade på oss batteriet och började sedan vandra längs gångarna. Någonstans i höjd med dammsugarna såg jag plötsligt en skara människor stå runt en sådan där rea-korg och när jag tittade lite närmre såg jag att den var fylld med produkter av den sort som mänskligheten rimligtvis borde ha evolutionernat bort för längesedan. En näs- och öronhårstrimmer. Både och. Two in one. På ren impuls sträckte jag mig efter den vidriga lilla tingesten och försökte så diskret som möjligt slinka därifrån. Det kändes skamligt. Ett skämmigt inköp som placerar in sig bra många snäpp över sexleksaker på pinsamhetsskalan. Jag ville under inga omständigheter stöta ihop med någon bekant medan jag var i full färd med att inhandla en fucking näsdildo.

Japp, jag har köpt en näsdildo.
  
Jag minns att jag efter mycket vånda köpte en renodlad nästrimmer redan 2010. Det var en inte så liten livskris som uppstod när jag plötsligt insåg att jag behöver skoga i näshålan då och då. Plötsligt hade jag alltså mer gemensamt med gamla gubbar som äter kräm än med de spänstiga ynglingar som jag dittills hade identifierat mig med. Det blev ett stort skifte.

Men mycket har hänt sedan dess och den där förhatliga nästrimmen är sedan länge uttjänt. Men istället för att köpa en ny har jag som ett uttryck för mitt självhat, istället valt att använda pincett en gång i kvartalet och manuellt stå framför badrumsspegeln och rycka dem styckvis – samtidigt som jag kvider av smärta medan mina tår- och snorkanaler öppnar sig på fullt spjäll och jag kommer ut svullen i ansiktet som en rödgråten galt. Det är inga stolta stunder vill jag lova. Det är den universella osexigheten definierad. Men om det ändå hade slutat där. Livet har dessvärre visat sig bära på många fler besvikelser och svek.

Jag önskar att någon hade informerat mig om att varje mans största nemesis är den egna kroppsbehåringen. Det hade kanske inte förändrat spelplanen nämnvärt men jag hade åtminstone varit mer förberedd inför livets alla nesorDen är ett plågoris som är svårt, för att inte säga omöjligt, att tämja. Det är som att varenda av de tusentals hårsäckarna på ens kropp är en liten minisadist som tillsammans blir en stor elak boss som fifty-shades-of-greyar en mot ens vilja – genom hela livet.

Det börjar redan i ung ålder. Först är det den totala bristen på hår som gäckar en. För hur lustigt det än var när första killen i klassen plötsligt sportade en hårig skogshuggarkuk, istället för den dittills så tryggt normstadgade kala lilla goss-snoppen som vi andra, så kände man på sig att det var tidens melodi och något man knappast skulle gynnas av att komma sist med. Det blev som att leva i terror och varje dag kika ner i filningarna i hopp om att få syn på ett mörkt krulligt hårstrå. Samma status var det att stolt kunna pryda överläppen med en gles uppsättning moppefjun när puberteten körde över en som tåget, men få var det som hade täckning för det. Tack och lov slapp jag sälla mig till den ystra skara som blev av med håret på huvudet lagom tills att vuxenlivet skulle börja på riktigt. Alltid något. Men istället har jag på senare tid straffats med hår i och till och med på öronen. Helvetets alla eldar med andra ord. Jag är alltså en stukad man och kan därmed inte längre unna mig lyxen att bortse från skamköp av ovan nämnda sort. Och inte vilken skit som helst. Mina problem kräver  rejäla doningar med no pull-garanti.  Sossen i mig inser givetvis också att slaget redan är förlorat och att allt jag kan göra är att desperat försöka bromsa förfallets framfart en liten aning. En klen tröst. Men ändå en liten tröst i allt mörker.

torsdag, december 31, 2015

Gamla synder. Nya lärdomar.

Det är så dags. Att lämna 2015 för ett helt nytt år. Har läst på många ställen att det varit ett besvikelsernas år. Jag vet inte det. Det har varit ett ganska vanligt år tycker jag. Med många bra saker och några mindre bra. Ungefär som de flesta år. Det som stuckit ut lite extra under året är att jag och J J gifte oss i somras och hade en fantastisk liten bröllopsresa till Warszawa. Strax innan hade jag även hunnit avsluta min långa föräldraledighet och säga upp mig från mitt dåvarande jobb. Spännande tider och spännande möten. Så nä, jag tycker nog att 2015 inte har varit ett mycket sämre år än andra. I alla fall inte ur ett personligt perspektiv och i en tid när resten av världen befinner sig i ett väldigt kaos.

2015 har även bjudit på en del insikter om både mig själv och människor i min närhet som jag tror kommer vara nyttiga att ta med sig in i det nya oskrivna året. Både roliga, tråkiga och stundom ganska dråpliga. När jag ser tillbaka på det inser jag att det kanske är så den här bloggen kan få ett lite mer liv igen och fylla en viktig funktion för. Rannsaka och bekänna.

Apropå gamla synder. I slutet av året fick jag även ett snopet möte med den gamle karman, när jag för kunds räkning stiftade bekantskap med Danny Saucedo under en inspelning av en film där vi gav nyanlända besökare på Clarion Post ett extra varmt välkomnande till Göteborg. Trevlig kille alltså det där. Vem hade kunnat ana det...




Jaja, så kan det gå. En liten läxa jag själv fick lära mig den jobbiga vägen (de som fattar fattar). Somliga straffar synden långsamt.

Gott nytt år till eder alla.

torsdag, december 10, 2015

Det är viktigt med traditioner

God Jul

När nu julen närmar sig med stormsteg (no pun intended) drabbas vi väl lite var till mans/kvinns av julstämning. Det gäller såklart även flygvapnet som igår genomförde sin traditionsenliga "julgransflygning" som helt enkelt innebär att en fet drös JAS-plan utan någon större förvarning dörnar in över tio västsvenska städer i en formation som ska vara tänkt att påminna om en julgran. Fint. Vad signalerar julstämning bättre är ett gäng öronbedövande stridsflygplan. Inte mycket.

– Vi hoppas att det även i år blir uppskattat och att så många som möjligt får tillfälle att se planen. Flygningen brukar vara ett uppskattat inslag i juletid, säger flottiljens informationschef Henrik Gebhardt.

Särskilt mysigt och uppskattat tror jag att det var bland alla nyanlända flyktingar, som verkligen måste ha njutit i högan sky när de satt i sina temporära boenden och plötsligt blev överraskade av det välbekanta ljudet från ett klassiskt flygangrepp. Det var ju inte direkt en jätteblygsam julhälsning om man säger.

söndag, november 29, 2015

Kulinariska äventyr


Såg den här på stan i fredags tror jag det var. Jag vet inte alltså. Men jag har känslan av att Subway kan ha tagit i en aning i överkant för att beskriva sina mackor. I dessa tider när ett mindre väl avvägt superlativ kan piska upp en diskussion om näthat så vill jag klargöra en sak. Jag hatar inte mackor. Jag ställer mig bara en aning skeptisk till om detta är riktigt rätt.

Jag antar att det beror lite på hur man definierar ett äventyr.

Om de med äventyr syftar på att deras mackor är så smarriga att smakreceptorerna i ens hjärna kommer fucka ur totalt och bjuda på en William S. Burroughsk hallucination för varje bett. Då skulle jag (av erfarenhet) nog ändå hävda att de blåst upp den förväntade smaksensationen en aning.

Om de med äventyr däremot syftar på när ens närminne (tugga för tugga) tvingar en att återuppleva den traumatiserande djävulsprocessen det är att vara så förbannat tappad att man, i ett svag stund av transfettsabstinens, faktiskt gått in på valfritt Subwayställe och genomfört en beställning. Då skulle jag (av erfarenhet) nog vilja påstå att budskapet är av försiktigaste slag.

Såvitt jag minns, har ett besök på Subway varenda gång utom i ett enda fall inneburit att man möter fyra riktigt douchebagiga killar i kassan, alla med var sin lilla mikrouppgift som de visar samma engagemang inför som en tillfällig hundvakt känner inför att stanna på en trottoar, rulla ut en liten svart påse och plocka upp sin fyrbenta gästs exkrementer. Man bokstavligen känner att man förstör deras flow när de står där i sina platinablonderade surfarfrippor och jämför tatueringar. En tar brödbeställningen, en sköter pålägget (vilket i sig är lika påfrestande som ett par omgångar av Tjugo Frågor), en står och kliar sig lite och den suraste tar betalt. Deras gemensamma nämnare utöver pikétröjorna är att de ser lika uppåt och servicesugna ut som efter ett tråkigt besök hos snoppdoktorn. Dessutom får man nästan varje gång en obehaglig känsla av att de vet nåt som som man själv inte vet. De liksom håller tillbaka ett intern litet flabb som får en att göra ett snabbt överslag över sannolikheten att en eller flera av dem gjort till vana att teabagga samtliga påläggstråg när chefen är ute på ett ärende. Mycket frustrerande. Oavsett om det är en global asshole-strategi på ledningsnivå eller bara en olycklig slump att de lyckats tråla upp såna klassiska femfemmor att ställa bakom kassan så är det jävligt starkt jobbat. Ett random besök på Subway får ett nattligt besök på Avenyns Burger King en lönelördag att kännas nästan hemtrevligt.

onsdag, oktober 28, 2015

En liten animerad film

För att marknadsföra Göteborg som en rimlig höstdestination för familjer, måste man ibland lämna verkligheten där mörker, pinvindar och horisontalregn avlöser varandra och vända sig till en fantasivärld där allt är mysigt.