onsdag, juli 23, 2014

Sommarlimbo

Av alla sätt att döda en blogg...

Det var längesedan nu. Jag har varit borta. Eller jag har varit här. Men borta. 2014 kommer gå till historien som året då jag lärde mig vad verklig trötthet är. Visst har jag varit trött innan. Fysiskt trött. Mentalt trött. Var för sig. Aldrig tidigare (vad jag just nu kan minnas) har de olika sorters tröttmorna smält samman som i år och bildat en så mäktig modertröttma. Det här med husköp, renovering och all den ångest det innebär. Vissa är nog skapta att rusta sig för det och till och med gilla det. Jag hatar det och vill bara bli klar.

Nu är större delen av huset renoverat och det har fan inte varit en lustfylld resa. Vi har gjort en hel del själva. Men den största delen har vi haft hantverkare till. Jag vet att jag gör många besvikna men jag har inte råkat ut för så mycket av den klassiska hantverkarpinan. De har haft egen nyckel och vi har levt i en märklig symbios under våren och sommaren. Men trots att de varit behagliga att ha här och trots att de hela tiden varit sjukt noggranna och lösningsorienterade utan att i slutändan skinna oss så har jag haft en konstant tryck över axlarna. Den har varit förlamande och jag har inte orkat tänka på något annat än att det ska bli klart. Fy fan. Den har tagit orden ifrån mig.

Varje sommar brukar det spritta i mig och jag brukar njuta av att kunna skriva precis vad som helst. Men inte i år. Jag minns inte ens när jag hade lust att skriva senast. Egentligen vill jag inget hellre, men det är som att den förlamande tröttheten gör att jag inte duger till annat än att måla en vägg, spackla ett hörn, luta ett golv osv. För jag gör grejer hela tiden. Varje dag fram till igår har varit ett gatlopp av praktiska sysslor som måste hinna utföras innan vårt nya lilla barn kommer i slutet av september. Det sätter en diffus men orubblig deadline och jag vet att folkt tänker haha, idioten tror att han ska få vila när barnet kommer, och det vet jag att jag inte kommer få men jag vet vad jag talar om när jag säger att jag är bättre rustad för den trötthet och de utmaningar en ny familjemedlem för med sig än ett ständigt pågående byggprojekt där man aldrig ser horisonten förrän det plötsligt är klart.

Det hände oss förra veckan. Det blev klart. Typ. Alltså det finns mer att göra men nu är hantverkarna klara och den där asjobbiga känslan när man inte känner sig fri i sitt eget hem har börjat fejda ut rätt skönt. Vi har fått tillbaka vårt liv och vi har så sakteliga börjat bada, grilla och semestersaker. Men tröttheten ligger kvar som en tung industrifilt och har förpassat mig in i en slags märklig sommarlimbo där jag redan tidigt på dagen börjar längta till kvällen och den gudomligt dekadenta nedvarvningen som jag har uppfunnit. Ett par avsnitt av rederiet (tack snälla för öppet arkiv) med whiskey och chips i sängen, ackompanjerat av en hårt arbetande gammal bordsfläkt av gjutjärn, som gör sitt bästa för att förvandla pizzaugnsvärmen som vandrar in genom vår tegelfasad till ett någotsånär uthärdligt klimat. Ett enkelt recept som har fått upp mig till ytan igen och som bevisligen fungerar rätt bra för nu börjar jag känna lust att kommunicera igen.

Vad jag försöker säga är att jag hoppas att några av alla läsare har hängt trots att bloggen varit en enda lång nedåtgående spiral under lång tid och nu på sistone kulminerat i total tystnad. Det skulle vara ett tråkigt slut på Bloggfrossa. Så får det inte gå till...

Appropå det här med att känna sig instängd eller inte fri i sitt eget hem så kom jag på en tragikomisk (med betoning på tragi) historia från min barndom som jag måste ta och plita ner.

tisdag, juni 24, 2014

Inget för de sköra

Häromdagen, när skulle jag läsa Tekla Tiger och JAG-boken för Tintin så kände jag hur det liksom klumpade sig i halsen när Tekla Tiger blev konfronterad för att hon inte var lik sina föräldrar. De andra barnen på dagis (ena riktiga svin) började nagelfara hennes JAG-bok och ifrågasatte om det verkligen var hennes riktiga föräldrar på bilderna. Tekla Tiger blev såklart ledsen och när hennes föräldrar kom för att hämta blev de mötta av en storm frågor. Helvete vad obehagligt alltså. Jag fick ta paus flera gånger för att inte börja hulka. Till slut nystades i alla fall dramat upp. Det visade sig att Tekla Tiger var adopterad och att hennes föräldrar var hur toppen som helst. De gjorde alla vanliga föräldragrejer liksom och då blev barnen nöjda. Jag kände mig skör och försökte prata med Tintin om bokens tematik. Att vara annorlunda. Tintin tyckte den var "rätt bra" men visade inget tecken på att den skulle ha berört henne på något djupare plan.

Två dagar senare skulle jag läsa Johanna Thydells Det är en gris på dagis för Tintin. Stella var också med och lyssnade. Boken beskrivs som en humoristisk, poetisk och lagom verklighetstrogen berättelse med knorr, vilket jag tyckte kändes bra som motvikt den föregående boken. Men det dröjde inte många rader innan jag satt där och återigen försökte hålla klumpen i halsen från att eskalera. Boken handlar om en gris som känner sig ensam och kastar längtansfulla blickar mot ett dagis där en massa barn stojar och lever jävel. Han gräver sig ut och drar dit. Barnen fattar galoppen och klär ut honom så att han kan smälta in bättre bland barnen. De lattjar och gör dagisgrejer och grisen har den bästa dagen ever. Ända till den sura dagisfröken sätter P för det roliga och resolut motar ut grisen. Satan vad ledsen den såg ut när den linkade iväg mot sin tråk-stia. Grisen. Vaffan var problemet. Det var ju bara en nice gris. Kunde den inte bara få vara med? Jag sneglade på Tintin och Stella som båda såg helt neutrala ut. Tinting tycktye det verkade kul att ha en gris på dagis men tog inte notis om det otroliga traumat. Själv kände jag hur min röst började skära sig och jag fick avbryta för att dricka vatten och andas ut så att jag inte skulle bryta ihop och lipa loss fullständigt. Mina ögon var alldeles blanka.

Som tur var tog boken en bra vändning. Precis när historien höll på att kulminera i ett skälvande sammanbrott där grisen stod vänd med ryggen mot dagiset för att den inte längre stod ut med att påminnas om hur vidrig ensamheten var så visade det sig att barnens fröken hade tagit sig samman och insett att hon hade betett sig som ett riktigt rövhål mot den snälla lilla grisen. Hon hade samlat ihop alla barnen barnen och bestämt sig för att hälsa på och göra bot och bättring. Plötsligt var den lilla grisen glad igen. Tintin tyckte det var en bra bok och hon tyckte att grisen var tokig när den hade kläder på sig. Stella var nog inte jätteimponerad. Och ingen av dem hade tyckt att den var särskilt sorglig. Jag vetefan vad jag ska säga. Jag tyckte det var en fullkomligt upprivande historia. Jag tror att jag är inne i en mycket känslig fas helt enkelt.

torsdag, juni 19, 2014

Varning för Picky Living

När det blev dags för oss att bygga om vårt kök så letade vi länge och väl efter en leverantör som kunde leverera det vi ville ha. Vi fastnade för Picky Living som har specialiserat sig på att leverera exklusiva luckor till Ikea-stommar. De verkade flexibla och proffsiga och efter mycket velande valde vi dem framför en massa andra leverantörer. Jag kontaktade dem, skickade upp ritningar och fick hjälp via telefon att sätta ihop en beställning som innefattade sex stycken måttbeställda luckor. Jag ringde flera gånger för att försäkra mig om att de hade räknat rätt eftersom jag hade svårt att värdera det utifrån en lista. Allt var fridens och bemötandet var toppen. Jag kände mig nöjd med mitt val.

Efter dryga sju veckor kom köksluckorna som vi hade beställt från Picky Living. Köksrenoveringen var i full gång så luckorna blev liggande ett par veckor tills nu i måndags när snickarna packade upp luckorna och det visade sig att tre av de måttbeställda luckorna hade fel hålbild. Någonstans i tillverkningen hade man missat åt vilket håll utfallet skulle vara och därför gick det inte att montera upp luckorna. Efter att ha betalat en ganska bra slant för en produkt från ett företag som marknadsför sig som ett exklusivt alternativ kändes det trist och irriterande. Särskilt när leveranstiden är 7 veckor. Visst. Det kan alltid uppstå fel men det är ändå inget man förväntas ha med i beräkningen. I synnerhet inte när man varit supernoggrann.


 Så jag hörde av mig till Picky Living och förklarade problematiken och passade även på att förklara att vi fått nog av att vänta på luckor och att det därför kändes som en extremt oattraktiv lösning. Jag bifogade ett foto som styrkte min beskrivning och fick ett ganska omgående svar att det uppenbarligen uppstått ett missförstånd mellan mina snickare och de som tillverkar luckorna och att jag skulle få avdrag på min order motsvarande de defekta luckornas kostnad om mina snickare kunde fixa fyra nya hål. Det lät som en fullt acceptabel lösning även om det inte stämde att det uppstått ett missförstånd mellan snickarna och tillverkarna. Det vara bara Picky Living och tillverkarna som var inblandade i beställningen och ritningen var det inget fel på. Jag kunde välja helt nya luckor men då få vänta på dem (oklart hur länge). Eller lösa pucken själv och få pengarna tillbaka för de aktuella luckorna. Jag valde det sistnämnda och kände mig helt nöjd. Tills jag upptäckte att summan som förts över inte överensstämde med det jag enligt kvittot hade betalat.

Jag hörde snabbt av mig och frågade varför jag bara fått en dryg tredjedel av pengarna tillbaka och fick snabbt svaret att det hade skett ett missförstånd och att personen i fråga inte hade sett att det rörde sig om specialmått på luckorna och att jag snarast skulle få ytterligare 318 kr. Jag blev inte klok på svaret eftersom det fortfarande skulle fattas 900 kr från den summa jag hade betalt för luckorna. Så jag mailade igen och frågade hur det kom sig. Till svar fick jag att jag hade fått betalt för vad en motsvarande lucka utan grepp kostar. Att jag hade valt ett speciellt grepp med en infällning i mässing var inget de kunde ta hänsyn till eller ersätta. Jag fick förklaringen att skadans kompensation ska vara lika oavsett vilket handtag eller grepp man valt och att de felaktigt borrade hålen inte ser värre ut bara för att jag har valt ett dyrare grepp. Här någonstans svartnade det för mig.

Jag kände hur adrenalinet började pumpas runt inom mig. Personen menade mer eller mindre att jag fick skylla mig själv som valt ett dyrare grepp till mina luckor. Att det inte var greppen det var fel på utan själva luckan och att kompensationen ska vara lika oavsett vad man gjort för tillval. Det kan vara den märkligaste förklaring jag någonsin har hört från ett företag. Jag försökte förklara att jag hade svårt att se luckorna som en massa lösa delar utan att varje lucka, inklusive tillval, var en helhet som hade kostat mig en exakt summa och att när jag hade blivit lovad att få den summan avdragen så förväntade jag mig att det skulle vara samma belopp som det jag faktiskt hade betalat. Om de inte kunde lösa det ville jag hellre ha nya luckor – med förbehållet att jag då ville bli prioriterad och få luckorna omgående.

Svaret blev att det snabbaste de kunde leverera en lucka på var två till tre veckor, men att tillverkningen skulle ha semesterstängt om två veckor. Det var alltså oklart hur länge jag skulle behöva vänta. Dessutom hade vi ju kommit överens om en ekonomisk kompensation som jag hade varit 100% nöjd med, men som sedan visade sig diffa på cirka en tusing och inte till min favör.

Jag påpekade att jag höll på att gå från en kund som hade kunnat vara en god ambassadör och rekommendera dem till att bli en kund som inte blivit fullt kompenserad för ett tillverkningsfel. Det fick mig att ifrågasätta hur Picky Living värderar kundnöjdhet och ser på sina kunder. Det är ju toppen när allt fungerar och känns bra genom hela besluts och köpprocessen, men lika viktigt för den totala kundupplevelsen är bemötandet och servicegraden när något blir fel. I det här fallet så anser jag att man borde få en rimlig chans att tänka över ifall man verkligen ska beställa luckor från Picky Living. Det framgår ju inte med direkt tydlighet att man måste ha med i beräkningen att man vid en eventuell kompensationssituation får betalt enligt en tariff som baseras på en standard 1A-lucka utan tillval oavsett vad man beställt.

Det är enligt min mening läge att höja ett varningens finger när ett företag, som omsätter många miljoner varje år på att kopiera Ikeas hålbilder och säger sig vara ett exklusivt alternativ, verkligen tycker att det är värt att jiddra med en kund om 900 kr, när kunden fått luckor som blivit fel i tillverkningen. Att jag blir erbjuden nya luckor med oklar leveranstid efter att jag redan har väntat i nästan två månader känns då som en klen kompensation.

Värst är kundföraktet som lyser igenom i svaren. Egentligen kan jag se ett stort humorvärde i att skicka iväg ett två A4 sidor långt argumenterande mail och få ett ”Då säger vi så. Trevlig Midsommar!” i retur. Jag inser också att de där 900 kronorna är en sketen struntsumma i sammanhanget och knappast värda mödan för någon av parterna. Såvida tillverkningsfel inte är en mördande post vid resultaträkningen för Picky Living. Så kan det ju vara med tanke på hur ogärna de vill vara tillmötesgående, trots att det är de som levererat en defekt produkt. Det säger ju ett och annat om ett företag. Inte minst i tider när sociala medier generellt spelar en allt större roll i valet av leverantörer.

Vi har helt enkelt hamnat i ett principläge där de 900 kronorna fått ett extremt högt symbolvärde, där jag tolkar full kompensation som den summa jag de facto betalat, Medan Picky Living tycker att full kompensation är en mycket lägre summa, framräknad enligt en luddig marknadssocialistisk modell.

Så kontentan är att jag helt tappat förtroendet för Picky Living och inte skulle kunna rekommendera någon att handla av dem. Luckorna är jättefina och det känns att de håller en hög kvalité. Men det hjälper inte när det uppstår ett fel och ovilligheten att lösa situationen på ett sätt så att kunden blir nöjd är så graverande. Jag vill helt enkelt varna för och avråda alla från att göra affärer med dem.


Det var nog alles.

fredag, juni 13, 2014

En bricklunch-serenad

Det har inte blivit dags för lite Hisingshistorier igen tror jag. Jag har ju sedan ett halvår gått in i Hisingslivet till 100%. Först jobb. Sedan bostad. Och nu lite reflektion.

Jag har börjat gilla Hisingen. Inte allt med Hisingen (herregud) men något har hänt med inställningen i stort. Kanske har det med mognad att göra, eller kanske blir det bara så när man väljer att lämna sin innerstadsbubbla och tvingas ställas öga mot öga med sina fördomars allra heligaste graal.

Nej, jag ska absolut inte lovsjunga Hisingen, som om jag hade fått Gradvallskt bra betalt. Vi har inte lärt känna varandra så bra ännu och befinner oss bara i en trevande början till något som på sikt skulle kunna bli en fin vänskap. Vi har lång väg att gå helt enkelt. Men jag kan säga så mycket som så att, precis som Elisabet Höglund har ändrat uppfattning om det här med bloggande, så har jag ändrat uppfattning om Hisingen. I stort. Jag har börjat utforska ön lite bit för bit och det är lite som att upptäcka en förlorad stad som har lunkat på och levt sitt liv i ett paralellt universum. Men ändå inte. Hisingen är annorlunda. Det ska man inte sticka under stol med. Verkligen inte alltid på det bra sättet, men förvånansvärt ofta. Till skillnad från stadens supergentrifierade områden är Hisingen till stor del både yvigare och mer oborstat. Det bra trängs med det dåliga och skapar en spännande dynamik om jag ska uttrycka mig pragmatiskt. Jag har upplevt spännande möten som jag märker att jag drar mig lite för att berätta om just för att det blir lite för öppet mål. En kille som handlar ett sexpack folköl, ett fyrpack redbull och ett knippe morötter klockan 8.05 på morgonen kan bli en kul betraktelse i ett hipstertätt Majorna, men en cynisk skildring av tragik i Brunnsbo. Men jag ska inte tänka så. Jag ska måla med den breda penseln oavsett riktning, precis som jag alltid gör. Ingen särbehandling.


Lindholmen, skört byggt av glas, betong och oändliga brickluncher.

Med det sagt så vill jag passa på att beklaga mig över Lindholmens fruktansvärda lunchkultur. Jag har stått i konstant chock över bristen på värdiga lunchalternativ ända sedan jag började jobba här ute på ön. Lunchalternativ finns det många. Det är de värdiga som lyser i neon med sin frånvaro. Det är så himla konstigt. Jag menar, det är ju ett område som under arbetsdagarna inhyser mängder av löneslavar. Det jobbar bokstavligen horder med civilingenjörer och andra slipstyper i området. Folk som helt uppenbart har ett jobb och har för vana att äta lunch utanför kontoret. Varje dag. Det märks inte minst under lunchtimmans första skälvande halva, när trängseln här är värre än på en dansk grisfarm, oavsett vilket ställe man besöker. Att öppna en lunchrestaurang på lindholmen bara måste vara den affärsidé som är förenad med absolut lägst risk sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Allt funkar här. Tro mig jag vet vad jag talar om. Det finns till exempel en thaihåla mitt inne i det beryktade ungkarlshotellet runt hörnet och den är fullsatt varje dag. Alltså vi snackar om ett ställe som inte ens har en egen ingång utan delar entrédörr med stans utan konkurrens mest degenererade korridorboende. Fullt. Jag kan inte ens fantisera ihop hur man skulle gå tillväga för att lyckas förlora lunchgäster på Lindholmen. Jag tror på riktigt att en minskning av matgästbeståndet knappt skulle bli märkbar, ens om kockarna helt öppet började tillaga maten med sina könsorgan. Kort sagt: På Hisingens Lindholmen finns nyckeln till framgång för den som har psyket och inte är rädd för att behöva kavla upp ärmarna lite. Glöm trötta börstips och handel med fastigheter. Det är ju ändå bara för dem som redan har en svullen plånka. För den som börjar från noll men orkar fräsa upp lite krubb är miljonerna långt mycket närmare och snabbare här än via knark och dåligheter.

Det konstiga är att ingen som helst utveckling eller ens en tillstymmelse till förbättring sker. Jag vet inte hur många ställen det finns där man ställer sig i en slags bambakö, plockar åt sig en bricka, får sin mat, äter och sedan får ta sin lilla bricka till ett litet undanskymt utrymme och kratsa ner matrester i en säck, lägga besticken i en korg, glaset i ett ställ och tallriken i en hög, samtidigt som någon tjomme oblygt står och sköljer av tidigare gästers disk med en högtrycksstråle så att man går därifrån fullkomligt nedsprutad med dna-rester från en smärre avsmakningsmeny över hela övre halvan av kroppen (CSI-personernas analysinstrument skulle troligen explodera av ren överbelastning). Hela upplevelsen till samma pris som en premiumlunch innanför vallgraven. Det är kanske där skon klämmer. Även på de ställen där man som matgäst BARA får ansvara för att ställa sin disk på en särskild vagn så är det något som skaver. Det handlar absolut inte om snobberi från min sida. Det handlar bara om en total aversion jag känner mot så uppenbar ambitionsmässig öken, oavsett bransch, och att jag helt ärligt tycker att det är helt kass att behöva bända upp närmare hunkan för en i bästa fall habil lunch, och då ÄNDÅ tvingas uppleva grundskolans väloljade men själlösa utfodringsmaskineri. Varje gång.

Som passivt aggressiv hatare av konceptet matlåda blir man som strandad på Lindholmen så klart extra utsatt eftersom man plötsligt befinner sig i ett gastronomiskt ingenmansland där konsumentmakt verkar vara ett lika frånvarande begrepp som Sydsudansk rättssäkerhet. Ingenstans är man så garanterad en dålig lunchupplevelse som på Lindholmen. Jag föredrar till och med en tripp till satans bakgård och buffélunchernas epicentrum (Backaplan) med alla dess identitetskrisande lunchutbud (obs: eget inlägg) före chalmeristmeckas bricklunchinferno. Av två onda ting liksom. Det är endast av rent logistiska skäl jag inte beträder central mark oftare och när jag väl gör det har jag märkt att jag känner mig lite... bortkommen. Lite som en papperslös flykting som drömmer som att beviljas lunchasyl och kanske kanske på sikt ett permanent uppehållstillstånd i en totalt bricklunchbefriad säkerhetszon. Det är inte värdigt att slösa bort pengar på helt atmosfärfria luncher. Jag söker harmoni när jag äter lunch. En trevlig stund. Det är inte värdigt när jag går till den hetsige indiern runt hörnet och fan inte hinner sätta mig innan servitören står där med två tallrikar och ber mig välja vilken jag ska ha, kastar naanbröden i ansiktet på mig och rusar iväg mot nästa nyanlända lunchsällskap. Men det är åtminstone bordservering. Jag söker allt det jag inte får när jag då och då väljer att hämta lunch. Det sämsta av två världar. Plastlåda och bricklunch i ett. Det är inte värdigt.

En gång åkte vi till SVT-huset för att äta fredagslunch med pulled pork. Jag tänkte att de måste väl ändå ha lite fason på grejerna. Inte fan skulle Janne Josefsson se mellan fingrarna med vilken slags förplägnadsnivå som helst. Jag kunde inte ha mer fel. Brickigare har jag nog fan aldrig ätit. Jag får fan fortfarande en klump i magen när jag tänker tillbaka på den lunchen och jag leker med tanken att köpa mig en fast plats på Kometen och göra mig besväret att ta mig dit istället. Varje dag. Jag får även lust att starta ett enfrågeparti för att få bukt med problemet. Inför förbud mot hela konceptet med lunch på bricka. Enda frågan. Det skulle i min bok vara ungefär tusen gånger rimligare än den agenda foliehattarna på Vägvalet driver. Att luncha på Lindholmen får min paranoia att nästan övertyga mig om att jag är med i Trueman Show. Som att allt är minutiöst planerat in i minsta detalj. Från uppläggning ner till den patinerade brickan och att någon äcklig liten elitgrupp har lyckats planera in och genomföra en übersystematiserad och djävulsk plan för att stigmatisera Hisingen ytterligare och via lunchutbudet hålla lågstatusmarkören vid liv.

Därför blir jag också väldigt glad när Hisingen FTW guidar mig till guldkorn bortom Lindholmen som Jenin Grill, Duy-Tan och en handfull andra ljuspunkter i lunchmörkret.

En go gäng #36

Familjer som tar familjefotokonceptet liiiite för långt.

torsdag, juni 12, 2014

Krisläge på inflytandefronten.

Det är kul när folk hör av sig och berättar att bloggfrossa toppar googles sökresultatlista på diverse ord. Men på sistone har jag upptäckt att jag halkat ner från en första plats till en vissen fjärdeplats om man knappar in Våxtorps marknad. Trist, men sånt som händer. Vad värre är så gjorde jag en liten koll för att se hur det står till på analläckage-fronten. Där har jag ju toppat listan i flera år och trodde att jag mycket tack vare den gamle Silverfisken hade claimat positionen på livstid. Men icke. Döm om min förvåning när jag med darrande fingrar stavar mig fram till analläckage, förväntansfullt klickar på sök och mina ögon möts av allt annat är bloggfrossa. Med stegrande puls scrollar jag mig igenom resultatlistan. Inte ens topp 10. Inte förrän på en förnedrande nittondeplats hittar jag min slokande blogg som ett litet cyberskräp. Chock är ordet.

Vaffan har hänt? Mitt dåliga bloggande har lett till ett allvarligt krisläge på inflytandefronten. Nu måste jag fan rycka tag i den här gamla bloggskorven.

Analläckage, i'm coming to get ya!!

onsdag, juni 11, 2014

Välkommen i bloggänget Elisabet

Bloggänget, det är en go gäng det, som nu tydligen får tillökning i och med att Elisabet Höglund nu (äntligen) gör entré med egen hemsida, blogg och hela konkarongen. Hon utlovar gotter som inrikespolitik, utrikespolitik, det smala ämnet kulturfrågor, konst, film och idrott minst tre gånger i veckan. Hon kommer foka på seriositet men utlovar även en del skämt och humor. Det kommer bero helt på feeling. Elisabet kommer driva en ganska komplett och inte minst kompetent blogg med andra ord. Fan vad rätt.

På frågan varför hon inte börjat blogga tidigare säger hon att hon tyckt att det varit löjligt men att hon har ändrat uppfattning på senare tid. Gott så. 

torsdag, juni 05, 2014

Svenska veckan

För ganska exakt ett år sedan åkte vi upp till Kilafors för att spela in lite film med Peter Stormare. Det var några av de absolut roligaste dagarna i mitt yrkesliv hittills. Förväntningarna var höga och vi var uppspelta för att våra märkliga små filmer faktiskt skulle bli verklighet till slut. Uppdraget var att lyfta vår kunds svenska arv, och det ville vi göra genom fånga ett litet axplock av det "typiskt svenska" och göra det spektakulärt, inte genom effekter och wittyness utan precis tvärtom, genom det lågmälda och händelselösa. Något väldigt annorlunda helt enkelt. En wysiwyg-produktion där knorren är att tittaren får precis vad vi utlovar. Inte mer. Inte mindre. Lagom.

När vi kom upp visade det sig snabbt att Peter var precis sådär skönt lättsam och jordnära som man gärna vill att en hollywoodskådis ska vara, men knappast tror att de kan vara. Och alla som jobbade med produktionen, i allt från foto och regi till rekvisita, roddning och sjukt strukturerad uppstyrning var av absolut spitzenklasse. Det var helt enkelt en fantastiskt skön  känsla att kunna åka på en filmning och känna sig helt trygg i att resultatet skulle bli så bra det bara kunde.

Resten är en lång historia, men det hela utmynnade i en #swedishweek där varje dag under nationaldagsveckan är kopplad till en egen företeelse. Som av en händelse är dagens tema Föräldraledighet och den innehåller undertecknads makalösa filmdebut och jag räknar med att få in en del tunga uppdrag från Steven Spielberg... minst,



Och här kan ni hur alla filmerna blev till slut volvotrucks.com/swedishweek

tisdag, maj 20, 2014

En bra Danny

Här sitter jag och är lite pirrig... eller kanske snarare upprymd. Ikväll ska vi få hem snickaren för att räkna på ytterligare lite grejer. Jag har inte kunnat identifiera vad det är men jag upplever snudd på 100% njutning av att gå runt och visa hantverkare vad vi vill ha hjälp med. Det var Josefine som upptäckte det först. Hur imponerad jag blir av allt de säger. Hon tyckte att det var en smula lustigt att jag börjat gilla hantverkare så förbehållslöst. Elektrikern, plåtslagaren, rörmokaren, mögelgubben och ett gäng olika snickare. De är så jävla riktiga. Jag tror att det är att jag imponeras av dem för att de har riktiga jobb på något sätt. De hjälper människor på riktigt att fixa saker som alla inte behärskar. Särskilt inte jag.

Jag har typ inga hantverkare i min umgängeskrets. Det är synd det. Jag har massor med kontakter om jag skulle behöva fixa någonting som har med kommunikation att göra men att byta ut ett fönster, byta innertak eller lägga ett golv känner jag inte en jävel som kan.

Han som ska hjälpa oss nu heter Danny och han är bra. Han fungerar lite som en terapeut och problemlösare i ett. Han har hjälpt mig att välja fönster och diskutera fram och tillbaka i otaliga timmar. Ingen har någonsin haft så mycket tålamod med mig som Danny. Det sista han sa när vi pratades vid för några veckor sedan var att jag kunde ringa honom när som helst om jag undrar något eller bara vill prata. Josefine tyckte synd om Danny och sa att han troligen var helt aningslös inför det faktum att han just hade lämnat Pandoras ask på glänt. Helt aningslös ville jag inte hålla med om med tanke på samtalen vi har haft.

Idag kommer han i alla fall hem för att räkna på ett golvbyte, en tvättstuga och lite andra smågrejer. Lite prime time med andra ord.


måndag, maj 19, 2014

Göstas bitch

Förra veckan ringde det plötsligt på dörren. Det var vår granne Gösta. Han sa att han hade sett mina tröstlösa försök att klippa gräsmattan med handgräsklipparen och frågade om jag ville ha en motorgräsklippare. Bördigt. Han berättade för andra gången hela historien hur han tidigare haft den utlånad till hon som bodde här innan men inte hade haft hjärta att ta tillbaka den, så han hade köpt en ny och nu när hon hade flyttat så stod han plötsligt där med två. Och då kunde jag lika gärna få den. Bjussigt värre.

Nu var han ivrig och ville att jag skulle komma upp och kolla. Antingen direkt eller kanske på lördagen. För att inte behöve göra det till en heldag förklarade jag att vi hade mat i ugnen men att jag kunde följa med snabbt och kika på den. Något inom mig sa att jag skulle tacka nej, men något annat i mig tänkte att vaffan, klart jag ska ta emot den. Han ville ju verkligen ge mig den. Han hade till och med målat om den, slipat knivarna, bytt olja, smörjt upp den och fixat småskavanker. Så jag följde med upp till honom och hämtade den. Det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Gösta pratade på hela tiden. Han ville ha en genomgång och lära mig att manövrera maskinen. Ge tips och tricks och sånt. Hur jag skulle hantera choken etc. Sedan kånkade vi ner den till min trädgård och Gösta fortsatte att mala på. Jag mötte Josefines blick från insidan av köksfönstret. Jag förstod att Lasagnen var klar och det var dags att äta men där stod jag och pratade med Gösta. Eller pratade och pratade. Lyssnade kanske man kan säga. Jag brukar inte ha svårt att få sagt grejer men i samtal med Gösta är det en som pratar och en som lyssnar och därmed basta. Vem som gör vad förstår ni nog. Jag har gjort några tappra försök att samtala men det är fan helt omöjligt att få en syl i vädret. På riktigt. Även om jag  då och då hinner slänga in en replik så är det som med träd som faller i skogen när ingen är där. Frågan är om det verkligen har hänt? Han har inte frågat mig en enda grej och han behöver knappast något glidmedel i form av dialog för att kunna bränna av en timmes snack om höftoperationer, fruktträdsbeskärning, grannkuriosa, invandrarskepsis och info om vårt hus (han vet precis allt om vårt hus). Jag kände mig aningen stressad och började tappa hoppet om att få äta varm lasagne när han plötsligt skulle försöka hjälpa mig att hitta hålet till tvättvindan som brukade stå nånstans i mitten av gräsmattan. Och sådär fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte.

Gösta gillar att prata. Men han är kanske inte vad man skulle kalla för en god lyssnare. När man ser honom komma gående målmedvetet mot staketet har man redan förlorat. Minst en timme av sitt liv. Jag känner mig väldigt kluven. Han är ju jäkligt sjysst. Han verkar gilla mig och vill nog verkligen att jag ska gilla honom. Vid ett flertal tillfällen har han erbjudit sig att se efter huset, hämta posten, passa katten. Sådan grannsamverkan kan ju vara rätt trevlig. Han har i förbifarten föreslagit att vi ska byta telefonnummer och ge honom en extranyckel för smidighetens skull, något som han sedan förtöjde genom att berätta om en mardrömssituation när granntanten hade tappat sin nyckel på sjukhuset och det hade varit sent och slutat med övernattning hemma hos Gösta. Och där stod jag med min nyfådda gräsklippare och blev tvungen att ducka hela byta-nyckel-diskussionen genom att som en riktig jubelidiot fråga var choken sitter, trots att jag två minuter tidigare fått en väldigt grundlig genomgång. Det räddade mig (den gången) till priset av ytterligare en kvarts tech-talk.

Sedan föreslog Gösta att han skulle komma över och lära mig klippa dagen därpå. Jag mumlade något om att jag hade mycket att tå i på lördagen men att vi kunde se (dagen efter väntade jag ivrigt in att Gösta och hans fru tog bilen och fräste iväg innan jag gick ut och powerklippte alla gräsytor som en jävla dåre, så att han kunde se hur prydligt det var när han kom hem, och förhoppningsvis därmed också eliminera framtida klipplektioner). Jag kände riktigt hur en snara drogs åt runt halsen. Genom att ta emot gräsklipparen hade jag liksom givit honom inte bara en anledning att övervaka mig utan även min tillåtelse, medgivande och underförstått även en djup önskan om dito. Jag försökte som ett sista desperat försök fråga hur mycket han skulle ha för maskinen men ekonomiska medel ville han inte veta av. Däremot föreslog han att jag kanske kunde hjälpa honom med något istället vilket jag således blev tvungen att bekräfta. Det innebär med andra ord att han har ett odefinierat antal tjänster innestående på mig som jag inte kan neka till utan att bli grannskapets största svin. Så nu är det bara att vänta på att en rhododendronbuske behöver grävas upp, ett fruktträd beskäras, att vindskivor behöver skrapas och målas, hängrännor rensas, altantrall oljas och så vidare och så vidare.

Kontentan är att Gösta har spelat mig som en marionettdocka och med äldsta tricket i boken gjort mig till sin officiella bitch. Så jävla slipat.

lördag, maj 10, 2014

En presumtiv 40-årskris?

De senaste dagarna har jag suttit och harvat mig igenom blocket och olika bilsajter och suktat efter gamla jaggor. Det är märkligt ur flera aspekter. Dels för att jag aldrig har brytt mig ett skit om bilar. Dels för att jag inte vet ett skit om bilar. Och så har jag inget egentligt behov av en Jaguar. Men de är ju så jävla härligt lyxiga och ultrakomfortabla. Jag föreställer mig att det är som att flyta fram längs vägarna i sitt  vardagsrum.

Jag vet inte vad grejen är men jag har plötsligt börja känna en svår craving för att äga en värdig bil. Kanske är det min 40-årsålder som gör sig påmint. Som en första vallning i ett klimakterium. Men jag vet inte. Kanske är det som min kollega Claes säger, att livet är för kort för att köra tråkiga bilar. Stora ord från en man som kör biogas-kombi.

Hur som helst. Jag är inte ute efter en vardagsbil. Ingen ersättare till familjebilen och inte ett supersmart miljöval. Jag vill ha ett "åk" att köra med lite mer då och då och när jag göra det så ska det kännas jävligt värdigt. Jaguar har en extrem air av värdighet och jag tror jag skulle trivas med en sådan. Även om jag vet att det finns en miljon rationella skäl till att inte köpa en sådan.

Det som slår mig är att man kan få dem till en ganska billig peng och jag är inte dummare än att jag fattar att det finns en hake. Därför vill jag att ni som är lite mer bilkunniga kan på ett sakligt sätt förklara hur det kommer sig att man kan köpa en lite äldre men fantastiskt fet direktörskärra i toppskick för nästan inga pengar alls? Vad är det som gör att alla inte kör omkring i en Jaguar?

Kommer fordonsskatten och försäkringspremien att gruppvåldta min ekonomi? Får jag belåna huset för att laga ett däck? Kostar det tusen kronor per mil att köra en XJ 4.0 på 320 Hk? Eller vad är grejen. Kan någon berätta för mig hur jävla dyrt det är att äga en fet Jaguar och vad det är som kostar.

Tack på förhand.