lördag, augusti 29, 2015

Varför hatar GP Stephen Hawking så mycket?

I veckan hejtade jag lite på GP för att de förnedrar min hjärna med "nyheter" om att hälften av alla resenärer ångrar sina souvenirköp när de reser. När jag dagen efter, trots mina hårda ord, inte kunde hålla mig borta från självspäkningen blev jag än mer konfunderad över vad som händer inne i det där dårhuset egentligen.

Det skulle rapporteras om den teoretiska fysikvärldens It boy, Stephen Hawking, som i veckan var på besök i Sverige för att hålla ett föredrag på KTH om svarta hål och sån skit. Tydligen var förväntningarna stora på att han skulle droppa en ny skön teori och det hade ju varit fett såklart. Men det var det tydligen inte. Han hade rullat in i salen och kört igång sin karaktäristiska datavoice som på grund av tekniska problem gjorde det svårt för besökarna att förstå vad han hade för sassy news på lager.

Detta plockar GP såklart upp rätt brett och när man surfade in på deras första sida kunde man se inte mindre än tre notiser som skulle kunna tolkas som ett systematiskt redaktionellt hånande av ALS-undret Stephen Hawking. Det gjorde mig glad. För det motbevisar min tes om att 98% av alla journalister på GP i själva verket är botar. I själva verket är de livs levande och handikappshatande sadister med en vital ådra av smaklös humor. Det är mycket bättre ändå.



Istället för att rapportera om vad han faktiskt sa så la de hundra procent på att, med illa dolda sarkasmer, förklara att man inte fattade ett piss av vad vetenskapsmannen hade för teorier att komma med och dissa honom för att han bara orkade snacka 15 i minuter. Hawking tar bladet från munnen, Otydlig Hawking höll föredrag och Förväntningarna var stora, men vad sa han egentligen?

Jag måste erkänna att jag kände en viss förtjusning. Fingertoppskänslan i hela GP-huset verkar vara hämtad från avpixlats och andra rasseforums kommentarsfält vilket såklart är fruktansvärt i sak. Men jag minns liksom inte när jag tappade hakan när jag läste GP senast. Vi samlades runt en kollegas skärm och häpnade gemensamt över att Stampens sorgebarn verkade ha släppt sitt API fritt så att vem som helst kunde publicera innehåll utan någon slags kontroll. Sedan började jag fundera på om det bara var vår egen sjuka tolkningsförmåga som såg något ingen annan ser.

En halvtimme senare fick jag bekräftat att det nog inte bara var jag som tänkte i de banorna ändå. Plötsligt hade allt innehåll och rubriker friserats till ganska ordentligt. All cynism och skojigt ALS-gäck var som bortblåst. Mycket mystiskt. Om jag bara hade kunnat få vara en fluga på väggen. Jag skulle verkligen vilja veta hur snacket gick internt, som en säger. 

måndag, augusti 24, 2015

Göteborgs-Posten, ett organ för hänsynslöst utkablande av total meningslöshet

Det var flera år sedan jag slutade prenumerera på Göteborgs-Posten. Jag slutade för att jag tyckte att jag förtunningen av innehållet hade blivit åt skogen för påtaglig. Bytte prenumerationen mot DN och har aldrig ångrat det beslutet. Det enda jag kan sakna från GP är den något mer lokala vinkeln, men den väljer jag gärna bort till förmån för kvalité. Dessutom får jag mig den lokala vinkeln till livs via Tidningen Hisingen som i mångt och mycket gör ett bättre jobb med det än Stampens sorgebarn.

GP har på sistone fått mycket välförtjänt kritik för sin ledarsida. Bara det är en anledning att göra slut. Men jag ska villigt erkänna att jag fram till igår varit inne flera gånger i veckan och kikat lite via mobilappen, allt oftare med en känsla av tomhet som resultat. Det har varit svårt att sätta fingret på exakt vad det har berott på men innehållet har helt enkelt inte varit tillfredsställande.

Igår satte stadens morgontidning ändå någon slags rekord i meningslöshet. Jag hade lagt mig för att sova när jag tog en snabbscroll via gp-appen och ser att en av dagens headlines var följande artikel:
  

Tack GP! Tack för att ni så skamlöst förnedrar era läsare. "Många ångrar souvernirköp". Fo realz? Innehållet i min dammsugarpåse har bättre nyhetsvärde än en artikel baserad på en enkätundersökning som en researrangör har gjort bland sina kunder. Wow, vilket makalöst grävjobb ändå. Att hälften av alla som åker på charter råkar köpa på sig nån värdelös skit, som de väl hemma inser kanske inte var ett riktigt lika briljant inköp som den kändes där och då. Det är liksom bara exakt det som händer när man släpper ut ett knippe rastlösa svennebananer i den stora vida världen, låser in dem i en skyddad verkstad och fyller dem med all-inclusive-sprit under en vecka eller två. Alla vet det och även om man inte skulle veta det så är det en sådan exceptionell retardnivå på det att det borde vara olagligt att publicera som innehåll i en publikation som har mer än en krona i intäkt från prenumerationer och lösnummer.

Det har förföljt mig hela dagen. Jag har känt mig skändad. Enda anledningen att jag inte flippar totalt är att jag inte är så jävla dum i huvudet att jag stöder dem med en enda spänn. Det är illa nog att så länge ha bidragit till besöksstatistiken (deras räckvidd) som ligger till grund för deras annonsintäkter. Alltså GP skulle ha kunnat anställa tio stycken Alice Teodorescu, eller låtit henne ta över hela bygget och det hade känts mer rimligt än att behöva mötas av sådan fisluft till "nyheter". Det är liksom en i raden av all time lows från en av landets största morgontidningar.

Jag funderar seriöst på att höra av mig till kundtjänst och kräva någon form av ekonomisk kompensation för leda och värk. Jag har bara inte kommit på ett tillräckligt övertygande argument ännu.  

lördag, augusti 22, 2015

Färskingar och Kenny Powers

Helg nu. Har gjort första veckan på nya jobbet. Skönt. Hatar verkligen känslan av att vara "han den nye". Jag vet att den sitter i ungefär ett kvartal men första veckan är ändå första veckan. Man vänjer sig aldrig. Plötsligt gör man en resa bakåt i livet. Jag tänker på alla de gångerna man började på en ny skola, i en ny klass eller ställdes inför en annan ny gemenskap. Man känner sig liten. Känner mig nöjd med mitt val måste jag säga. Alla har varit svintrevliga och inkluderande. Det kommer bli en spännande tid framöver.

Appropå inskolningar så har Tintin börjat sin nya skola nu i veckan. Brunnsbo. Det är en big ass skola och jag har varit ganska nervös för hur det ska gå för henne att komma in i en helt ny miljö där hon inte känner någon. Hon är försiktig av sig och kanske den minst elaka personen på jorden. Inte den tuffa typen direkt. Efter en vecka kan vi konstatera att hon ÄLSKAR sin nya skola/klass och att hon helt ärligt blev lite nedslagen när hennes storasyster Stella retades med henne och sa att hon inte skulle gå till skolan varken idag eller imorgon heller. Men... när ska jag få gå till skolan egentligen? utbrast hon med rynkande ögonbryn. Hittills har jag varje dag blivit positivt överraskad av allt från hennes klass till hennes lärare. Det verkar råbra.

På tintins skolgård har dessutom gjort en rolig spaning två dagar i rad när jag har lämnat henne. En pappa som lämnar sin son ser exakt ut som Kenny Powers i Eastbound & Down. Alltså EXAKT. Minus humorn. Det är en sådan likhet i hela deras skepnad jag bara väntar på att bli smädad. Utseende, klädstil, uppsyn och resten av hans framtoning är så lika att det knappast kan vara en slump. En pizzadegig man med bad 'tude blick, sydstatshockey och goatee, trekvartsbyxor och semisladdrig wife beater. Bra val av look om man vill att ens omgivning ska känna fruktan för permanent nedsatt fysiska hälsa. Mindre bra val om man vill framstå som sympatisk.



Om det någon gång ska göras en svensk remake på den serien kan castingbolaget ringa mig så kan jag vidareförmedla kontakten. Om jag vågar. Risken är väl ganska stor att jag blir lemlästad som tack.

Jag minns när jag försökte ge en aningen burdus och till sin profil ganska oborstad kollega en slags komplimang och sa att han påminde så sjukt mycket om Kenny Powers. Det blev ganska finsk stämning under två dagar kan man säga. Men inte lika finskt som när jag typ 2003 med helt ärligt uppsåt försökte ge en av mina närmsta vänner en liknande komplimang, för att jag tycker så mycket om henne. Jag sa att hon var jättelik Anthony Hegarty från Anthony and the Johnsons. Den tystnaden. Jag minns att jag kunde se henne komponera ett lika inlevelsefullt som symfoniskt våldsamt musikstycke med sin kall blick och spända käkmuskler. Blir fortfarande konfronterad med det gamla minnet ibland. Gamla synder sonas svårligen.  

onsdag, augusti 12, 2015

This summer's gonna hurt like a motherfucker

Som jag hatar den låten. Plågan med Maroon jävla fem. Imbecill. Ändå sitter den där och maler sig in så fort jag kör bil, ackompanjerat av Tintin som i baksätet sitter och upprepade gånger och med varierande intonation härmar P3:s tagline. "P3 älskar ny musik", "p3 ÄLSKAR ny musik", "P3 ÄÄÄLSKAR ny musik", P3... älskar ny MUSIK... osv. I oändlighet, ända till hennes far tappar det där framme vid ratten. Det är mycket möjligt att det är det enda kravet för en låt att spelas sönder i gammelradio. Bra behöver den då fan inte vara. Då brukar jag hålla extra hårt i ratten och fantisera om att den är Germund Stenhags hals. Sen går det över igen. Ända tills den spelas igen max 20 minuter senare.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om utan mer allmänt om sommaren 2015. Men titeln är så passande. Det var den värsta dyngsomaren i mannaminne. I alla fall i mitt lilla mansminne. Om sommaren 2015 var en person skulle det vara den största jävla douchebagen jag någonsin har träffat. Ett riktigt jävla praktas. Jag har inte badat en enda gång. Har knappt varit utomhus. Mina ben är bleka som innanmätet i djupfrysta fiskpinnar och alla mina organ skriker efter D-vitamin tabletter. Jag känner mig bitter. Det blir så när tempen maxar 16 grader och vädret består av olika sorters ihållande regn. Under en hel försommar och industrisemester. Ja, jag tycker att det har varit en riktig fitt-, kuk- och rövsommar. På det dåliga sättet.

Visst. Jag har haft kul. Som jag berättade i förra inlägget ingick jag det heliga ståndet med Josefine. Jag blev man. Hon Hustru. Det var absolut toppen. Hela den dagen. Även den efterföljande resan till Warszawa var fantastisk, men det känns inte riktigt som att det räknas när man måste åka till Polen för att ha det lite gött. Hemma i Sverige har det bara varit misär. Jag hatar dig. Hör du det sommaren 2015? Jag förlåter dig aldrig.

Sommaren 2015. Ett smörgåsbord av sjuka mord och en rad fruktansvärda anfall mot människor som kommit hit för att som sista utväg förändra sin situation och göra något för att hålla hoppet om ett bättre liv vid liv. I min egen hemstad dessutom det värsta överfallet polisen kan erinra sig. Något jag la märke till var hur dessa människor oavsett media beskrivs som EU-migranter. Möjligen en helt korrekt, men också så otroligt klinisk terminologisering av människor som blivit slagna med hammare, huggna med machete och närapå uppeldade.

Och så har jag gått upp i vikt igen. Jajaja, det börjar bli en tradig följetång. Men jag var så jävla nöjd med min viktnedgång inför sommaren. Igår ställde jag mig på den digitala djävulen vars siffror flipprade fram en hånfullt blinkande summa som låg knappt ett halvt kilo under min absoluta all time high. Efter att jag hade bajsat ska tilläggas. Fy fan. Så blir det när man sitter inne och tröstar sig med grillmat och vin och bara göddar sig igenom fyra veckor (plus) som om det inte fanns någon badsäsong... hmm, vänta nu... just det, det fanns det ju inte heller.

Sa jag att jag är bitter?

lördag, augusti 01, 2015

Nygifta

Nåväl, två veckor gammalt får väl ändå räknas som nygifta i giftassammanhang.

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit och grattat, lajkat, kommenterat på instagram och facebook och allt sånt där. Vi blev glada för varenda en som hörde av sig. Har däremot inte skrivit här på länge men tänkte att nu passar ju bra. Det får också bli startskottet efter en tids radiotystnad.

I alla fall.

Plötsligt händer det. Vi är inne på vårt nionde år Josefine och jag och vi tyckte helt enkelt att det skulle vara kul att gifta oss. Krångligare än så var det inte. Jag antar att Josefine kommer ha en lite annan bild av det hela men i stort sett var det precis så. Det kanske inte låter så romantiskt men det är precis vad det var. Ingen av oss har någonsin drömt om något stort bröllop med tusen gäster och allt sådant där. Vi bestämde oss för att om vi någonsin skulle göra slag i saken så skulle det vara vår grej i det lilla. Och så blev det.



Den 18:e juli gick vi till rådhuset och gjorde det. Bara sådär. Det var en fin dag och efter att min vän Mattias hade knäppt lite bilder spatserade vi till trädgårdsföreningen dit vi bjudit våra föräldrar på picknick. Det var kul att se deras miner. De gapade. Som att besöka en fågelholksfabrik. På kvällen åt vi svinlyxigt på Koka och sedan gick vi till Puta Madre och hällde i oss några öl. Det var en fantastisk dag. Perfekt. Dagen efter lämnade vi barnen hos mormor och morfar och styrde sedan kosan vidare mot klassisk smekmånadsmark i Warszawa där vi sedan spenderade fyra helt grymma dagar. Alltså Warszawa. De är på det, polackerna, kan jag säga. Åk för i helvete – om ni inte redan varit där.

Sedan tillbringade vi en vecka i Mellbystrand med barnen och såg dagarna regna bort. Men det gjorde inget. Eller inte i sammanhanget. Den här sommaren förtjänar dessutom ett eget inlägg i lite mer vanlig bloggfrossa-anda men jag tänkte inte blanda in de känslorna här. Men kanske imorgon om jag ids. Semesterns sista dag och allt.

torsdag, juli 02, 2015

Några ord om Zara Larsson-gate

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon jättekoll på Zara Larsson. Det som satte henne på min karta var när hon la upp en bild där hon hade dragit en kondom över sin fot och ben för att nedmontera killars argument om att inte använda kondom för att de är för välutrustade. Touché. Det mycket fyndiga tilltaget blev en världsviral som uppmärksammades över hela världen. Och hyllades. Och hatades.

Den senaste veckan har Zara Larsson kört in som en skenande truck i mitt medvetande tack vare en medianärvaro av guds nåde. Jag behöver väl knappast förklara vad det handlar om men upptakten består i korta drag av att Zara Larsson av DN blev uppmärksammad på att av samtliga akter på Bråvalla var hon, med marginal, den allra mest spelade på Spotify. En ganska så tydlig värdemätare. Konstigt nog hade hennes närvaro på festivalen fått väldigt klen uppmärksamhet och i princip noll marknadsföring. Dessutom hade hennes spelning blivit placerad på en klassisk grisatid mitt på dagen. Sammantaget gjorde detta henne besviken och hon ifrågasatte hur det kom sig. Ifrågasatte Bråvallas genustänk. Eller rättare sagt frågade om de överhuvudtaget har något sådant. Inte. Så. Jävla. Konstigt. Kan man tycka.

Plötsligt blev hon talk of the town och någon douchebagig nolla till programledare kommenterar henne med att i direktsändning uppmana till att lavettera upp henne och Günther (av alla) avfärdar hennes "gnäll" på sin facebooksida som en fjortis som inte kommer med hits utan bara en massa tjafs. Sistnämnda inlägg kommer alltså från en 47-årig snuskgubbe som byggt hela sin legacy på en lösmustasch och skämtsam tysk porrfilmsestetik. En riktig hitmaskin som mig veterligen en enda gång (2004) lyckades få sverige att fnissa på sig till sin bubbelgumdancelåt Dingelidongsongen eller vad fan den nu hette. Thats it.

Jag vill inte vara för hård mot vare sig mot programledaren eller Günther för jag tror faktiskt inte att deras intentioner var att skada henne på riktigt. De blev bara så himla provocerade av att en 17-årig tjej hade mage att ta sig ton. För det gillas inte. Sånt måste kväsas till varje pris. Det bara är så och sitter som biologi i ryggmärgen på gubbmaffian. Det som värre är att blaskor som Aftonbladet väljer att ta ett facebookinlägg från en person med aborterad artistkarriär och blåser upp det som en riksfejd. Fy fan jag ryser när jag tänker hur kylig cynism det är och jag kan bara hoppas att hon som signerade artikeln skrev den under tvång. Även Expressen drar sitt strå till stacken genom att göra en osnygg hårdvinkling av DN:s ursprungsartikel där de adderat de klassiska kryddorna för att piska upp stämningen.

Men det som hände sedan är faktisk riktigt svårt att förstå. En hatvåg briserar. Bokstavligt talat. Och den slår mot Zara Larsson med full kraft. Vi snackar inte om raljant kritik och tanklöst syrliga kommentarer. Inte heller om dåliga och tourettesartade försök till någon slags cynisk humor (som jag själv är smärtsamt medveten om att jag har gjort mig skyldig till flera gånger). Nä, nu är det handskarna av. Vi snackar avskalat hat där killar/män i alla åldrar bokstavligen önskar att hon ska misshandlas, våldtas och dödas för att hon är en sådan käftig jävla feministhora. Spannet är enormt. Det är groteskt att se hur naturligt killar i sjuårsålderns vidriga kommentarer existerar i fullständig symbios med mäns (som är lätt tio år äldre än mig själv) diton. Det är fullskaligt. Gränslöst obehagligt och så jävla inte OK. Rätt framför ögonen lyser den där oformliga massan av "män i grupp" klarare än polstjärnan och det lär knappast gå att avfärda den där omtvistade etiketten som nåt jävla feministsnack någonsin igen.

I princip de enda som kommer till Zara Larssons undsättning är kvinnor som sätter ner foten under initiativet #backazara. Det är fanimej förbluffande att se hur lågrepresenterat mitt eget kön är i den tråden. Det är alltså i ett sådant klimat jag ska se mina tre döttrar växa upp. Fy fan.

Jag ska tillägga att jag tycker Zara Larsson verkar vara sjukt kool. Hon är smart, vass, resonerande och vältalig. Hon är en tänkande människa, vilket är bra mycket mer än man kan säga om hennes belackare som plaskar runt i den grunda änden av genpoolen . Hon har ett budskap och tar för sig och är en miljoner gånger bättre förebild för mina döttrar än alla idioter som uttalar sig nedlåtande om henne. På alla sätt. Gör din grej Zara. Håll aldrig käft.

Jag vet att många (även personer jag känner väl) kommer snacka skit och tycka att jag är en pk-idiot och brorduktigtyp i och med det här inlägget. Det är lugnt. Det bjuder jag på. Skiten flyter oftast upp och jag ska inte glömma.

Som en liten bonus vill jag även passa på att bjuda på en riktig Nostradamus-spaning från 2008, signerad ingen mindre än mig själv, där jag pratade om hur jantetuktade medelsvenssons satt och började hata Zara Larsson (då endast 10 år gammal) när Mellbystrand fyllde 100 år. Nästan kusligt.

tisdag, juni 30, 2015

Falkenberg kokar!

Hej Bloggen!

Det var längesedan nu. Jag har märkt att ju längre det går mellan posterna desto svårare får jag att ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Trots att det händer kul grejer. Men nu gör jag det i alla fall.

En sak jag nyligen la märke till var att det plötsligt hettade till i kommentarsfältet på ett inlägg jag skrev i mars. Ett inlägg som avhandlade den stora mosbluffen i Falkenberg.

Staden har ju som bekant gjort sig mest känd för sitt extremt ovärdiga underhållningsformat. Revyer. En sinnessjuk kulturyttring som jag ber till gud kommer att gå under i takt med generationen före mig viker hädan. Det finns alltså hopp i mig.

På en stadig andraplats kommer en, vad jag misstänker, lika självutnämnd som oförtjänt tronplats på den svenska potatismoskartan. Själv var jag efter att ha sett Farväl Falkenberg att självmordsstatistiken var deras nummer två USP men tydligen är mosfrågan en större angelägenhet ändå. Det har snackats om den unika Falkenbergssmaken på moset och ditten och datten. En bluff jag råkade syna brutalt när jag besökte stan i ett annat och högst spa-relaterat ärende tidigare i år (mars). På deras beryktade "Torggrillen", som ska vara något av stadens maktfaktor i snabbmatssammanhang och en institution i folkmun, möttes jag inte bara av en usel och häpnadsväckande kundfientlig service från helvetet utan fick mig även det äckligaste bamba-moset min gom någonsin har förtärt till livs. Eftersom jag inte är den som är den beskrev jag hela skeendet och svaret lät inte vänta på sig. Fler än jag verkade ha tröttnat på att mötas av falsk marknadsföring i mossammanhang och ivriga röster höjdes där moderna straffmetoder som strigling efterlystes. Men som alla nyheter av riksintresse så svalnade skandalvärdet efter en tid och inlägget vaggades in i en naturlig glömska. Och det hade väl varit gott så. Om det inte vore för att ryktet spred sig i den lilla kommunen och resulterade i vad som snart skulle komma att utvecklades till en hetsig mosfejd med två tydliga läger.

Det ena lägret tog ställning för min åsikt och berättade att en av goa och glada mostanterna från förr har öppnat egen låda tillsammans med en yngre förmåga och nu huserar i den lite mindre centralt belägna "Nya Stationsgrillen" (hur nu en gammal tågcentral kan ligga placerad ocentralt). Därav den sviktande kvalitén på den gamla klassiska Torggrillen. Jag fick även medhåll i mina misstankar om att den lilla satkärringen försökt gå pulvervägen till framgång. En lika framgångssäker väg som över ett burmesiskt minfält.

Men motparten skulle inte låta sig köras över riktigt så lätt. Jävlar i min låda vad arga de var. En av dem avfärdade mig med en smärre fnysning och sa att jag inte vet vad jag snackar om. En annan som utgav sig för att vara Torggrillens tronarvinge hävdade "det berömda moset" fortfarande är kvar på Torggrillen och kunde med säkerhet försäkra detta eftersom det var personen i frågas moder som gör moset och har gjort så i 25 år. Bam! Där fick jag så att jag teg. Rätt skillat ändå att lyckas få riktig potatis att smaka pulver men det kanske blir så när man lagat miljontals kilon mos. Mos hit och mos dit liksom.

Hur som helst så stannade inte konflikten med ett par enkla meningsutbyten. Nej, det hela skulle snabbt utveckla sig till en smutsig förtalskampanj med antaganden och påståenden som skulle rasa i över en vecka och där de glada tanterna på Nya Stationsgrillen till slut kände sig manade att träda fram för att kyla ner de minst sagt heta känslorna.

Och vad vill jag ha sagt med detta? Ja, inte fan vet jag. Men en sak är säker. Falkenberg kokar och det är en stad där man fanimej inte tar lättvindigt på det här med potatismos.

fredag, juni 12, 2015

Innovations-OCD

Jag jobbar på ett företag som ägs och sitter tillsammans med en massa andra företag i en så kallad innovationskoncern. Fräscht. Vi är så jävla innovativa här att vissa fundamentalt inlärda saker utmanas å det grövsta. Till exempel är alla dörrhantag till våra entrédörrar numera larmade och plomberade med en liten grön plastbricka. Använder man handtaget bryts plomberingen, larmet går och företaget debiteras 3600kr. Smart. Och väldigt pavlovskt.

Istället för att som alla människor som har växt upp med en dörr i sin närhet intuitivt använder handtaget för att öppna den är det nu tänkt att vi ska använda en dörröppnare (knapp) som sitter i anslutning till dörrarna, vänta tre sekunder, och sedan stiga ut. Det här ställer till det för mig. Hittills har jag lyckats undvika att bryta en plombering även om jag varit brinnande nära ungefär varenda jävla gång jag ska gå ut från kontoret. Vid det här laget är jag ganska ruttad och kan köpa ganska mycket idioti. Men det sjuka är att den här larmgrejen har gjort att jag börjat känna ett obehag inför att greppa ett handtag överallt i det normala samhället. Som hemma. Jag kom på mig själv i morse med att hejda mig innan jag tryckte ner handtaget när jag skulle släppa ut Ryssland. Samma sak på gymmet. Och när jag var på Godis City för att hämta ut ett par för små chinos. Jag hamnar i ett parallellt universa som odlat upp sticklingar till ett fullskaligt tvångssyndrom. Jag slits mellan impulsen att följa min intuition och den att döda den i sin linda. Det är fan ett helt rubbat system. Jag har börjat få ångest av att se ett dörrhandtag och har väldigt ofrivilligt börjat få samma förnimmelse, som av tanken att greppa ett elstängsel, när min hand närmar sig ett dörrhandtag. Hade det varit i USA hade jag kunnat dra nytta av det hela genom att åberopa psykisk misshandel, stämma företaget på några feta miljoner dollar och checka ut. Men nu kanske KBT är min enda chans att återfå hoppet om ett drägligt liv.

Jävla jävla-jävla!!

tisdag, maj 19, 2015

Busmejlaren Kaj är tillbaka!

Jag vet inte hur många som minns Kajkillen som härjade runt och busmejlade intet ont anande annonsörer på Blocket under en ganska kort men intensiv period under 2011-2012?

Well, ryktet säger att han är i farten igen. I alla fall på prov.

Ni hittar honom på www.busmejl.se

Busmejl: En studie i obehag

torsdag, april 30, 2015

Ett investeringsmisstag Ken Fisher bör undvika 2015

Den här killen har följt mig ett tag nu. Framgångsfejset Ken Fisher. Dels har jag blivit kontaktad via ett fysiskt brev i brevlådan och nu senast har han börjat poppa upp när jag är inne på Youtube. Han jobbar med kapitalförvaltning och investeringsrådgivning och brinner för att hjälpa människor att bli rika. Typiskt go kille. Lite för mycket analsexaura för min smak kanske men hey, alla är vi olika.


Det är bara en grej som oroar mig. Kens målgrupp är människor som har mer än 3 miljoner att investera. Hur jag hamnat på radarn är inte så konstigt. Antar att han måste ha nosat upp (det finns system för allt) att jag valde att köpa hus på Hisingen för mindre än en tredjedel av priset för ett liknande hus i till exempel Långedrag, och därför har några mille som ligger och dräller i väntan på ett gyllene investeringstillfälle. Smart Kenneth!

Däremot undrar jag om hans erbjudande verkligen gör sig allra bäst överst i relaterade-klipp-kolumnen på youtube. Det är ju trots allt en ganska så boxad målgrupp han har och även om det inte drabbar någon fattig så är det på något sätt ändå lite ostigt att utge sig för att vara ett ekonomiskt snille och varna människor för investeringsmisstag när det mest uppenbara investeringsmisstaget (utöver valet av frisör) är den egna marknadsföringsstrategin. Det kan inte vara jättesvårt för Ken Fisher att nå sin målgrupp och på ett personligt sätt etablera en relation med dem. Gissar på att det skulle ta honom max en förmiddag att till exempel ringa upp dem och ta snacket direkt. Så mitt investeringstips till Kenneth Lawrence Fisher är att spara pengarna han bränner på att annonsera brett på tuben och köpa sig en ny slips.

Men men. Nu är helgen i alla fall räddad. Ska ladda ner min guide omgående och sedan tuta hela vägen till banken.